backtolife

jag vet att jag inte ska titta bak, vara den som fastnar. samtidigt får jag inte blunda för det som händer, eller ignorera det som hänt. vem drar gränsen mellan att ta itu med & gå vidare och backa tillbaka & riva upp?
jag blev tillsagd att ta några steg tillbaka, det var svårt. det var ju redan läkt, ett fint ärr. nu skulle jag riva upp, rensa & tvätta rent, lämna öppet och låta tiden plåstra om det. jag gjorde det.
men det var inte bara ett sår att tvätta, det var många. och snart var hela jag öppen. från att ha varit en ihopdragen mur, var jag nu ett vidgat hål. fullt mottaglig mot allt som ramlade ned. det var tungt, det tog aldrig stopp, aldrig blev det fullt, för jag var oändlig.
nu måste jag lära mig att tvätta rent direkt. ta tjuren vid hornen och låta det som redan gör ont, svida. men jag har blivit lovad, att likt ett avtagande plåster kommer känslan och handlingen vara kraftfull, intensiv, lämna efter sig ett rött spår. men snart är det över, och det kommer gå bra. för fysisk smärta är inte smärta. inte om man jämför med den psykiska.
och. plåstret har ett fint motiv, jag slipper en ärrad själ.