backtolife

LoVe sov, jag sprang runt.
och försökt uppdatera en tlfn i typ hundra år.
mötte på far min i hallen, som de flesta nätter.
han upp för att äta, jag upp för att göra annat än att ligga i sängen och titta.

konstigt det där.
hon äter när jag inte ser, han har börjat äta på nätterna.
när ska man äta?
wierd.

nu är han vaken (lagom till sitt favvo natt-program), och jag har sprungit runt klart, tror jag.
uppdaterat mobiler är jag definitivt klar med.
pappa  gör nog ett försök till att sova snart igen.
stackarn.. :(
vi får fortsätta knarka sömnisar tsm.. !

nu vare ngn som närmade sig kylen igen. pappa, sova nu?

jag trodde jag visste vad pain var. jag trodde att jag fått det klargjort.
jag trodde det var fel på mig.
jag f'ällde inte en tår och blev imun mot känslan av att ha ont.

blod, svett och tårar är inte för mig att ha ont.
men att sakta ätas upp inifrån det är för mig, att ha ont.

allt jag någonsin brunnit för. allt jag gett mitt allt i. allt jag kämpat 110% för. allt jag byggt upp mitt liv på.

varför försvann det? varför kastade jag bort det? var det meningen att det skulle rinna ut i sanden?

meningen att jag skulle skaffa mig ett nytt liv? vidga mina vyer och se ngt nytt?

jag ville inte det. jag ville inte att allt skulle försvinna.

men det gjorde det. och det gör fortfarande så förbannat ont.

tillbaka från enheten.
vad pratar vi om? ångesthantering? vad satt du där och sa egentligen, kan jag inte koncentrera mig?
vad är det som händer.
next time ville han att jag skulle ta med mig ngn..mamma. hm.
jag vill inte. varför vill jag inte?
det tog lång tid att identifiera.. räddsla.
jag hade totalt ratat det ordet och dess innebörd från mitt liv. jag vägrade att någonsin känna det. jag glömde bort hur det kändes, jag vägrade. nu känner jag det och jag förstod inte vad det var.
jag trodde att jag aldrig mer skulle tillåta mig själv att vara rädd, men det är det som hindrar mig nu. när jag insett att det inte bara är en sak jag faktriskt är rädd för, utan många.
jag är så öppen, men samtidigt har jag så många hemlighter. mitt i min öppenhet, gömmer jag mig i mina meningar. mitt framför ögonen blottar jag sanningen, men i en skepnad ingen kan förstå. jag gömmer och visar.
jag är så rädd att jag ska bli avslöjad. att mitt liv ska bli blottat, att ngn vänder mig in och ut oc visar min värsta sida. den lilla som sitter i ett hörn, ett skräcksenarium och ett sönderklippt lakan som skiftat färg. smutsig och ärrad. kryp som slickar såren, härjar i blodet.
jag vill inte belasta. rädd att visa svaghet. rädd att be om hjälp, när ingen kan hjälpa. rädd att förstöra.
jag är rädd.
så rädd.

att misslyckas.

jag log och sa att jag mådde bra.
jag försvann, närapå en övergång.
rörde vid enden av mitt liv. ändå stod jag.



jag var borta, nu är jag tillbaka.
tillbaka till mer än jag hade, mer än jag drömt om.

så vad är det som är så förbaskat svårt.
vill jag tillbaka?
vad är det som fortfarande drar i mig.
vad är det med mig som jag föraktar och hatar så.
annars skulle jag väl inte göra som jag gör?
är jag ovan, rädd, känsla av att förlora.

nu när jag testat hur det är att vara borta,
se ljuset försvinna.
varför, varför,
varför kan jag inte bara låta mig själv leva?

1, 2, 3
så ligger man där.
snabbt går det,
för snabbt.
jag hatar det, golvet.
hatar.
det värsta jag vet,
spyorna, tårarna,
det tillfredställande röda.
det värsta jag vet.

hata,

men när jag inte får det,
när jag står.
då saknar jag det,
att ligga där.

att inte bli bestraffad.
att inte få det jag förtjänar,
vara där jag bör.
ligga där.
se mitt skal på golvet.
trött och orkeslös.
lam.

ngt som saknas..
sjukt.
jag vill inte.
jag vill stoppa det.
men jag är så svag,
ibland.

varje gång är den första,
jag säger,
den sista. alltid.

men jag ljuger

res dig.

idag hände det grejjer vill jag lova !
som en dam med skills fixade, :)

henne hittar ni på; http://www.pulsera.blogg.se