backtolife

spejsat va? :)

jag gillar den skarpt!" och det bästa är att den FUNGERAR!



det knackas nyår i knutarna! snart härhärhär.
det vare värsta vad tiden gåår, helt stört sjuk.
och kvällen har typ blivit omplanerad antalet ggr.
se hur det slutar, förhoppningsvis bra.
annars är jag ganska ..rökt.
ikväll lär jag verkligen få känna av vad ansvar innebär.
hoppas att det inte innebär en rökning senare,
dagen därpå.
vi får helt enkelt hålla tummarna.
2010, here we cooooooome! och det med storm!

godermorgon mitt herrskap!
vaknade med missade samtal och 4sms, därav några undrade om jag var full.
nej helt nykter, stört trött igår tror jag minsann! [+ att tendensen att skriva i sömnen kvarstår] och nu med, skulle ut och hämta posten och gick ut i morgonrock, fötterna brände när jag kom in sen! buuuurr, haha, klant.
och allt för en ynka(okej ganska tjock numera) DN.

todaytoday. granne fyller 18!
uttttzzz med friidrotters och imrgon äre ingen vanlig dag, nejnej!! :D

snart kmr frupappas släckt och stannar över nyår!
hos mamma äre släckt med kille&barn!
fullt ös medvetslös!

saknar älskling. (sry a missed ur call) <3

med ena foten i båten och andra på bryggan,
vad gör du när repet lossar och båten drar iväg.
när du har två sidor att välja mellan,
men okapabel eller inte tillräckligt snabb för att välja,
när det istället blir ingenting och du plumsar i vattnet.
där ligger du i mitten, trampar vatten,
försöker hålla dig över ytan.
du ser båten guppa iväg,
ska du simma efter eller gå upp från det kalla vattnet?
vad förlorar du och vad vinner du, är båten tillräckligt nära?
- eller spelar det ngn roll?
och när du har valt, vart försvann då alternativen?
du hann inte. det flöt iväg.
kvar står du ensam kvar, med ett alternativ som inte fanns.


när du försöker stå kvar ..

mitt skal var målat, likt en blommig tapet var jag täckt av glada färger.
varje dag var så lätt, när vi sågs och hade kul. en vän var fint. ett lyckorus.
spred min lycka som en vinande fläckt, allting resulterade i något bra.
skrattet visade tänderna, som utgjorde min mur mellan oss, mer fick du inte se.
stegen mellan oss blev allt mindre, en dag föll du och tog tag i min tapet, som du trodde var jag.
limmet var dåligt och släppte från väggen. du såg mitt mögliga under.
det angripna trät avr lätt att dra sönder, din insyn förbryllade.
min blottade själ blev en skrämmande bekännelse av den personlighet jag visat.
mina blommor vissnade och du klev in i min nakna hemlighet.
såren började blöda och där inne satt en liten rädd flicka med rinnande tårar.

vad hände med din otur, flicka lilla?
vad är det som gör så ont, är det verkligen du som gör dig så illa?

du visa mig kärlek och vändskap jag inte visste fanns. du bar upp mig när jag föll, förklaradade att jag var värd bättre. du fick mig att kämpa, stå ut och leva. vi var så nära, gjorde så mkt och tillbringade tiden tillsammans.
du sa att du älskade mig och jag dig. vi var vad vänner ska vara. där.
jag fanns alltid där and I still do. men när jag behövde dig som mest, gick du.
du försvann och allt blev mörkt. ingen hade ågonsin betytt så mycket som du gjorde.
nu visar du dig ibland, när det passar. men du finns inte där längre. 
jag har aldrig förr kännt en sådan besvikelse. du svek mig, hårt. för jag gav dig min själ, som du hoppade på.
..och jag kan inte släppa dig.

vi skrattar åt mina missöden. när jag faller, men jag reser mig, lite halvt står jsg där på darriga ben igen, som om inget hade hänt. går vidare. även om det är en vinglig väg står och går jag.  det är bra, bra att kunna skratta, att höra skämt om ngt som är så skamligt. om något som är så fel. känns bättre på något sätt. att höra annat än nedvarderande ord och en redovisning om hur fel det är och att en radikal förändring krävs. lev människa, lev. du måste hitta tillbaka, helt. 
blir nerhyschat på ett annat sätt, för det är fortfarande fel, ett problem, det är jag mendveten om.
men man behöver inte känna sig så misslyckad, mer än man redan gör. det gör inte att att jag tror att det är ok, det vet jag att det inte är. men det känns lättare på något vis. det blir hur som helst inte svårare.
det får mig att orka, en liten bit till. en liten tid, tills jag hittar det som ska hjälpa mig orka sista biten, och den biten jag åt upp. inside out.
jag orkar inte just nu, finner ingen ork. men med det menas inte att jag ger upp, men jag nöjer mig. nöjer mig tills vidare. inte så bra, men bättre än att backa. way better.
gråta eller skratta, vi väljer att skratta, ibland. men jag gråter som ett barn på insidan. ibland sipprar det igenom. oftast inte. men ibland. det är tufft som det är.

det är svårt och det gör det inte lättare, nej.
men jag har så många bra runt om mig. det mina kära, gör det lättare. mitt medvetande och tankar gör det lättare, när det är mina. mina känslor och agerande gör det aningen svårare, då de är kontrollerade.

Tiden läker alla sår, jag vill inte ha någon tid.
Den ger mig sår, leker med mina känslor.
Jag vill spola fram, men fortfarande uppleva.
Finnas och leva, ta vara på.
Rädd när det tickar, vad som komma skall.
Med längtan finns ett mål, långt fram.
Bläddrar fram ett kapitel, inga sidor existerar.
Sluter mina ögon, ser det jag vill se.
Mörker förvränger, fruktan rullar på duken.
Längtar och hoppas, föreställer utan facit.
Saknad ger drömmar, väcker mig om natten.
Kan inte leva i min egen värld, missa den riktiga.
Vill inte längta, bara ta vara på.
Vi vet vad vi har, inte vad vi får. Time will tell.
För tid är det vi får, det vi bör ta vara på.


jag vill ha förmågan att ta vara på tiden.

det finns en tid på dygnet som jag alltid fruktat, men som alltid varit min. då jag har full koll, då jag känner varje minut och varje sekund som min bästa vän.
keep your friends close but your enemies closer
de står mig närmast, min värsta vän, min enemie. när smärtan är mitt lugn, min ro, då älskar jag min vän, min näranära vän. men när knivar trycker mot min hals och kroppen vänder sig ut och in, i takt med mörkrets fallande. då hatar jag min vän.
jag vill inte känna smärta längre, men det här är jag så van vid., denna tidpunkt, natten. jag har vant mig vid att då ljuset slocknar gör det ont, det bara är så.
nu accepterar jag det inte längre och att streta emot gör bara så mkt ondare, så fruktansvärt ont. så jag orkar inte hela tiden. vissa nätter dräper mig och får mig fälld till marken.
jag som redan avskydde denna tidpunkt fastän jag inte var själv alla nätter. fastän jag hade min älskling brevid mig, sovandes, drömmandes. fastän jag aldrig väckte, men då jag hade möjligheten att väcka och gråta i någons famn. när ångesten fick mitt huvud att slå i väggen, mina händer att riva sönder och mina ögon att svämma över.
fastän jag ibland ville att det skulle göra ont. fastän jag inte någonsin tillåter mig att dra ner draperiet, fastän jag bara lät det spricka när jag var själv. fastän..

jag kanske överreagerar. men även om nätterna, just nätterna är min grej. är det inte längre det.
jag orkar inte fler knivar mot min hals, mer tryck mot bröstet. fler tårar..

mina tårar har inte fällts än, för jag anser mig stark, jag tror att jag orkar om jag kan tygla dem. jag tror att jag är stark när jag inte visar att jag är svag. så rätt, så fel.
 dem fyller mig innifrån.

igår natt var inge kul. panikångest på riktigt.
hela groppen skakade, händerna jag höll för ansiktet smetade ut tårarna och läppen gjorde ont av bettet för att inte skrika. jag förstod inte vad det var, varför..

nu sitter jag hemma hos älsklingen, utan älsklingen och en sovande syster till honom. haha.
han har varit på ngt i lindköping och skulle komma hem vid 11, men det undrar jag, den segproppen.
har kollat på tv med systern (som för i övrigt har megaont i armen pga vaccinspruta, hehe, peeet?)
och slagit in en julklapp och dekorerat så fint så!
överväger ett duschande nu, men iiih blöttblött! men duscha bör man .. ehe.

2 and a ½ men börjar ju 55, måste ju ses!  
....kan duscha snart..

byebye.  :)

men kom hem då seeeeegproppp!! ;D <3