backtolife

det finns en tid på dygnet som jag alltid fruktat, men som alltid varit min. då jag har full koll, då jag känner varje minut och varje sekund som min bästa vän.
keep your friends close but your enemies closer
de står mig närmast, min värsta vän, min enemie. när smärtan är mitt lugn, min ro, då älskar jag min vän, min näranära vän. men när knivar trycker mot min hals och kroppen vänder sig ut och in, i takt med mörkrets fallande. då hatar jag min vän.
jag vill inte känna smärta längre, men det här är jag så van vid., denna tidpunkt, natten. jag har vant mig vid att då ljuset slocknar gör det ont, det bara är så.
nu accepterar jag det inte längre och att streta emot gör bara så mkt ondare, så fruktansvärt ont. så jag orkar inte hela tiden. vissa nätter dräper mig och får mig fälld till marken.
jag som redan avskydde denna tidpunkt fastän jag inte var själv alla nätter. fastän jag hade min älskling brevid mig, sovandes, drömmandes. fastän jag aldrig väckte, men då jag hade möjligheten att väcka och gråta i någons famn. när ångesten fick mitt huvud att slå i väggen, mina händer att riva sönder och mina ögon att svämma över.
fastän jag ibland ville att det skulle göra ont. fastän jag inte någonsin tillåter mig att dra ner draperiet, fastän jag bara lät det spricka när jag var själv. fastän..

jag kanske överreagerar. men även om nätterna, just nätterna är min grej. är det inte längre det.
jag orkar inte fler knivar mot min hals, mer tryck mot bröstet. fler tårar..

mina tårar har inte fällts än, för jag anser mig stark, jag tror att jag orkar om jag kan tygla dem. jag tror att jag är stark när jag inte visar att jag är svag. så rätt, så fel.
 dem fyller mig innifrån.