1a advent
så vare igång, nedräkningen mot jul. 1a advent idag.
bråk, frukost, bråk, gästerna åkte hem, bråk, lunch, bråk, julmarknad, promenad, hämtning, middag, bråk, eskort till pappa, bråk, tårar.
jag såg att dina ögon var glansiga, de fylldes bara mer och mer. du drog vanten under ögonen, snuvade lite.
du grät..
fyfan, jag känner mig så hemsk. dina tårar rann. pga mig. du grät..
det känns som jag räknar ner dagarna mer än till bara julen nu..
lurar du, lurar jag.
lurar du mig, lurar jag dig..
blir du arg på mig, blir jag arg på dig..
väntar ..
smet ut ur huset tyst som en mus imorse för morgonpromenad med A. skönt vare.
kom tillbaka, åt min frukost sen åkte jag och mamma till v-by för att köpa kläder som jag kan ha ikväll.
nej inga myskläder eller extra långkalsonger, utan "finkläder", för ja, mamma har bjudit hem gäster ikväll. på middag. med massa mat, efterrätt, dricka, kakor, och massa godis.
och här sitter jag själv nu, hos pappa. har tvättat håret, blåst det och sminkat mig, väntar på ett sms från mamma att de ätit upp efterrätten, först då ska jag komma. hälften av människorna där har inte ens sätt mig, de vet att jag är sjuk, men det kmr ändå bli jobbit, chock liksom.
pappa är med M. på bio, han åkte precis efter att min middag var ute ur micron. fullkornspaj skulle jag testa. äter inte ngt "grötigt" i vanliga fall, inte heller halvfabrikat. så det där var lika svårt, men pappa hade ju åkt...
men jag satt ändå där mina 30min och petate och geggade runt i maten, sen gick jag och duschade.
nu är klockan 19.09, jag väntar på ett sms, då byter jag om och går. patetisk jag är. så jävla ... patetisk.
rädsla
jag vet inte om det är för att det inte längre känns som att ngt riktigt spelar roll.
för där går jag, på mörka vägar, svarta stigar. allt är svart, ser varken fram eller bak. armarna hänger dinglandes rakt ner, fötterna korsar sig fram, nacken böjd bakåt, ögonen riktade mot den mörka himlen, öronen försedda med hörlurar. där går jag.. utan en muskel som kommer kunna springa eller slå, utan en tanke på vad som kan gömma sig i mörkret. är jag inte rädd?
nej jag är inte rädd, för det spelar ingen roll. ingen roll ifall min kropp ligger kvar där imorgon bitti. kasnke en morgonjoggare som letat sig till skogens frid hittar kroppen. bryr jag mig inte? nej, jag vill inte dö, men det är inte riktigt såhär jag vill leva mitt liv.
ingen är orädd, så vad skrämmer mig?
maten. jag är rädd för allt vad det innebär. jag kan gå där på min mörka stig, men en portion mat framför mig, utan någon stans att gå eller gömma sig, kan skrämma mig till tårar. paniken kan kripa tag i mig så hårt pga äpplet, brödet, korven, bullen, allt.
släcktmiddagar och den snara julen skrämmer skiten ur mig.
där har vi min rädsla. 
ngt är fel, vad? varför kan jag inte bara vara normal? jag vill ju..
en känska lag inte vet om den borde vara här.
ett ansvar jag inte vet om jag kan hantera.
en skuld jag inte vet om jag borde bära.
en skam jag inte vet om jag borde känna.
ett problem jag inte vet borde tillhöra mig.
1 --> 2 <--
magontet från igår natt är kvar. kom hem från affären - och spydde. det var det.
kommer spy igen, känner det. får sitta här med en påse. fick byta ut lunchen mot
näringsdryck. trevligt trevligt.
u cant fool reality.
känner mig som en jävla Einstein när jag lurar hela skiten, mest mig själv.
jag vet ju att det inte går att hålla på såhär, det måste få ett slut, det har knappt börjat än, jag kännde hur det värmer mina fötter, bränner mina fingrar, tänder lågor i mitt hår. jag känner att det närmar sig. jag tog fel väg, var tvungen att vända. men vägen framför mig börjar smälta nu. smälta.. som snön i plusgrader, som glassen i solen, som isen i micron.
det hettar, helvetet är nära.
vetekudde
idag har det varit ett späckat schema, inte suttit stilla 1sek! men nu gör jag det. och det med te och hunung och en varm kudde på magen!
jag har nog världens bästa komips, hon bara kmr förbi mig och ger mig en värmevetekudde (som man värmer i micron), det är den jag har på magen nu! så himla fin! <3 tack AMANDA! <3 =D
hon har skrivit och ritat jättefint på den också!, ska ta bild sen när jag hittat kameraladdaren!
nu klarar iaf jag mig i vinter! ;)
don't come closer.
jag skulle hoppa och trampa på det, nej.. jag skulle bara låta det vara. 
nu börjar det bli lite mer påtagligt, känner hur det börjar närma sig.
måste trycka bort det, får inte, orkar inte.
gaah, bort..
bråk på annan nivå.
mamma och pappa bråkar.. eller de "kommer inte överrens", det var väl därför de skiljde sig? men trodde de verkligen att de inte skulle ha NÅGOT ALLS, över huvud taget att göra med varandra sen? bara bryta kopplingen, de har ju 2 barn tillsammans..
de lever sina nya liv på olika håll, men suck.. de gör det bara svårare för varandra. allt kunde vara så mkt lättare för dem, om de bara ville det.. men nej.
nu bråkar de om vems grej som är vems, att de inte får närma sig varandras hus, om julen, att de inte hör av sig, och bla bla. nu ville mamma "paxa" min födelsedag också, bara för att vara säker på att vara först. jag sa att jag hellre väntar lite med att bestäma ngt med den, ta en sak i taget nu liksom, se hur allt är om ett tag, hade inte en tanke påp att det var för att hon ville vara säker på att hinna före pappa. men så var det tydligen. fail .
aja, överrens har de väl aldrig varit, men ja.. nu gör de bara allt så mkt svårare.
kom igen nu, häng upp boxningsvantarna på kroken!
de lever sina nya liv på olika håll, men suck.. de gör det bara svårare för varandra. allt kunde vara så mkt lättare för dem, om de bara ville det.. men nej.
nu bråkar de om vems grej som är vems, att de inte får närma sig varandras hus, om julen, att de inte hör av sig, och bla bla. nu ville mamma "paxa" min födelsedag också, bara för att vara säker på att vara först. jag sa att jag hellre väntar lite med att bestäma ngt med den, ta en sak i taget nu liksom, se hur allt är om ett tag, hade inte en tanke påp att det var för att hon ville vara säker på att hinna före pappa. men så var det tydligen. fail .
aja, överrens har de väl aldrig varit, men ja.. nu gör de bara allt så mkt svårare.
kom igen nu, häng upp boxningsvantarna på kroken!
wanna live?
sen när blev döden ngt att eftersträva?
jag är så jävla dum. jag vill bara leva, jag vill bara tillbaka till mitt liv. men jag sjunker bara ännu djupare ner i den här skiten, känns det som.. mår jag verkligen bättre? kommer det här bli bra? kommer jag någonsin bli frisk?
vad är det som tar sån tid? vad är det som är så svårt att förstå? ..jag orkar inte. jag förstår inte.
hur kan jag inte vilja? ...när det egentligen bara är just det jag vill`?..
MAMMA MIA!
fick just sms från min faster :)
hon sa att om en 20min kommer hon och hämtar upp mig här från pappa, så åker vi hem till henne och tittar på "mamma mia" filmen! wiiiiie, så grymt bra film, typ 100ande gången jag ser den nu, men man kan inte få noooog! wiiie ! =D
min dag.
"hon har all tid i världen, vad gör du på dagarna egentligen?" jadu .. ;
* äter - 3h.
* promenerar - 3h.
* datorn - 3h.
* sover - 1-2h.
* vak 3-6h. (det är här mina kära korsord, ibland även datan, spelar sin roll).
nu äre jul här i vårt hus!
inga sömntabletter = ingen sömn. så det vart en helt sömlös natt inatt.. men men !
klockan 7 gick jag utanför dörren på min promenix och vad möts man inte då av om inte enormt mycket snö!!!! :O
haha vad har hänt? det brukar itne ens vara snö ute när jag fyller år, ..ibland!
nuuu äre juuul, häär i vååårt huus, och juulleen deen håller ändaaa iiin i påååska, tjooheeej!
mother knows.
mamma vet nu, att jag skriver den här bloggen.
hon vill ha adressen, hon får inte. säger sig "acceptera det", men ändå frågar hon lite buttert om den var och varannan dag. "jag accepterar att jag itne får titta på den, men varför får jag itne det?" och bla bla . .
iih, hoppas hon inte gör allt för att leta rätt på den, och isf... hoppas för guds skull inte att hon hittar den.. det skulle inte vara .. bra.
hon vill ha adressen, hon får inte. säger sig "acceptera det", men ändå frågar hon lite buttert om den var och varannan dag. "jag accepterar att jag itne får titta på den, men varför får jag itne det?" och bla bla . .
iih, hoppas hon inte gör allt för att leta rätt på den, och isf... hoppas för guds skull inte att hon hittar den.. det skulle inte vara .. bra.
pappa promenad
efter min lunch gick pappa och jag ut i solen, vi gick till åkermyntan för att handla hem lite mat. det var jätteskönt till en början, men gud vad irriterad jag blir när han går sådär sakta.. eller okej, han ahr ju ont i benet, så han är väl ursäktad, men INTE när det kmr till att stanna och kolla på ekollon(!!) och hälsa på alla stadens djur!
gah, och gosh var arg/sur/irriterad han är på mamma, jag orkar inte höra.
så förutom att man han frysa fast vid varje katt, hund och ekollon och få öroninflamation av "irriterat-mamma-snack" var det en mysig promenad :)
intressant, någon? =P
nya medicinen ^^
har fått nya medicinen nu, hoppas den hjälper. lite oroväckande måste jag dock säga då jag precis läste;
"X ska normalt inte inte användas vid behandling av barn och ungdomar under 18år. Risken för biverkningar som självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet (främst aggression, trots och ilska) är större hos patienter under 18år, när de tar läkemedel av denna typ....."
vi får även hoppas att inte ngn av de eventuella biverkningar "slår till", då jag ser att några av dem är; kräkning, matsmältningsbesvär, aptitlöshet, svårighet att svälja.
haha det här kmr säkert bli .....bra? :P
här gäller det att man inte är ngn liten räddhare som tror på allt som står ^^
amanda + läkerol!
amanda joina promenaden imorse! =)
värsta överraskningen hade hon med sig, fick (troligen) världens godaste "halstabletter" av henne! och låna hennes gamla jeans! wiie :) <3<3 tack tack sweeto!<3
duracellkaniinn
jaha och vad gör jag när jag blir lämnad utom synhåll? jo jag går, jag går och går och går, som en duracell kanin, dock utan dess energi. jag går för att få k'nna mig fri, känna att jag kan. idag har jag nog gått 3,5h för länge.
men jag bryr mig inte, inte sålänge jag ser att jag kan..
-----> fail.
hör hur de skrattar där nere, hur ungarna springer runt. smyger utanför min dörr och tittar in.
jag vill också skratta, jag vill också vara glad.
ingen lunch, inget mellanmål. fail. orkar inte.
djungel?
11.53
jag låg och sov, mår jättedåligt. huvudet bara skriker och kroppen värker. *plingplingPLINGplong* hör man. 2sek senare trycks handtaget ned vid ytterdörren och det låter som hela djungeln är här. hör maddes röst + massa andra och barn! eller inte bara röster - skrik! små lätta kroppar som dundrar runt i hela huset på nolltid med elefantsteg.
efter ett tag hör jag pappas röst "ska bara förvarna henne" *knack knack* "ja?.." "det är lungt, hon är vaken!"
sen springer 2ungar in, och ytterligare 3 okända huvuden ploppar fram med ett tveksamt "hej", där jag yrvaket sitter och förvånat tittar ner från min säng. sen kmr madde in, berättar om gårdagen - att den gick bra, skönt att hon hade pappa där sa hon, bra det iaf :)
sen kmr pappa in, "äta snart?.." i samma vändning som han går, "ja, och jag ska till bu..........p kl 2.." nehepp han var redan försvunnen. så det blir till att kolla sl och bege sig dit själv, mamma ska vara där idag. psykologen.
djungelinvasion?..
sadness? ..
jag är trött på att må dåligt, aldrig kunna säga till ngn som frågar att jag faktiskt mår bra.
jag gillar inte att jag itne ens kan orka "bortse" från lite ångest, nedstämdhet eller vafan det är.
idag satt jag på mitt rum, skulle läsa lite mail, så bara började jag gråta, helt huxflux. sen ringde telefonen, jag orkade inte ens svara. vill så gärna bara kunna flamsa runt på både sms och i tlfnen, men jag kan inte, inte nu. då håller jag det heldre för mig själv. om jag ska vara sur och grinig ska ingen annan behöva lida. ingen, och då menar jag INGEN av mina fina vänner som bryr sig, förtjänar min grinighet, den kan lika bra stanna med mig där i min ensamhet. '
så det är därför jag inte orkar utveckla i sms om ngn frågar hur jag mår, för jag orkar inte tänka på det. jag istället bara längtar efter att få skicka iväg ett litet sms när jag faktiskt är lite glad, när man kan se en skymt av mitt gamla flams!
förlåt alla.. förlåt, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra..
jag gillar inte att jag itne ens kan orka "bortse" från lite ångest, nedstämdhet eller vafan det är.
idag satt jag på mitt rum, skulle läsa lite mail, så bara började jag gråta, helt huxflux. sen ringde telefonen, jag orkade inte ens svara. vill så gärna bara kunna flamsa runt på både sms och i tlfnen, men jag kan inte, inte nu. då håller jag det heldre för mig själv. om jag ska vara sur och grinig ska ingen annan behöva lida. ingen, och då menar jag INGEN av mina fina vänner som bryr sig, förtjänar min grinighet, den kan lika bra stanna med mig där i min ensamhet. '
så det är därför jag inte orkar utveckla i sms om ngn frågar hur jag mår, för jag orkar inte tänka på det. jag istället bara längtar efter att få skicka iväg ett litet sms när jag faktiskt är lite glad, när man kan se en skymt av mitt gamla flams!
förlåt alla.. förlåt, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra..
te & honuuung
jag kan inte leva utan te ....
MED HONUNG!! ...mums!!
MED HONUNG!! ...mums!!
grattis storebror!
idag är det Franks dag, 36år och grejjer - grattis! <3
middag för hela släkten kl 18.00, eller nej, inte mamma. pappa är lite arg på henne, de kommer inte riktigt överrens nu..
han vill "inte blanda alla fruar" (franks mamma, min mamma och hans nya - som kommer vara där idag), så han har väl bett frank att inte bjuda mamma, så sgt och gjort - lite elakt kan jag tycka, men men.
jag kommer inte heller vara där. middagen med alla klarar jag ju inte av, kanske kan komma efter den?
nej.. skulle inte klara av reaktionerna från de som inte vet, (kasnke även från de som vet?). det skulle bara bli jobbigt för både dem och mig. och det är franks dag, den vill jag inte förstöra.
.. så det blir för mig att sitta hemma ikväll. =(
aja, pappa tar iaf med sig min present till honom, hoppas du får världens finaste kväll storebror! <3
bra
jag mår bra.
är det inte det jag ska göra nu? kluven och delad som ett äpple i två delar.
ska få medicin för min ångest, nu känner jag mig misslyckad.
nu ska jag ut och gå i regnet^^
hejdå.
psykologi
näääe vet ni vad?, det gick just upp för mig att psykologikursen endast är denna termin, det enda jag verkligen verkligen såg fram emot .. :( vad är det här för blajj.. aah
pokerface
det är nu man bara känner sig ivägen. alla måste anpassa sig efter mig. stackars pappa..
han orkar inte mer tror jag. "när ska du äta? vad ska du äta?" , anpassa hela sin planering efter mig, det går honom på nerverna. jag vill inte vara ivägen. försöker hjälpa till, försöker hålla mig undan..
förösker alltid vara glad, få honom att skratta. men det är så mkt svårare att låtsas nu, ett pokerface har jag alltid haft, men det är svårt att orka nu. orka vara glad när man bara vill hoppa ut någon stans.
förlåt pappa, förlåt mamma.
bloondiiie
jag är blond, sjukt blond. ni vet såndär ful-färgat-håret-synligt-blond!
men jag var illa tvungen ...
hehe, wiihii, kmr ta ett tag att vänja sig. hyperblont, gult. huamig.
längtar tills jag kan få tillbaka mitt gamla hår, ska spara till den gamla frisyren också, en av de gamla iaf. ni vet,
lååååångt mööööörkt, brunt(!). =)
...men nu är jag .. barbie?
ångest och spyor.
blev frågad idag om jag ville ha en "werters osiginal" (de nya i ask, sugar free).
mitt svar var direkt "nej tack." ..såklart. min hjärna tänkte bara "godis = fel. skit i det, finns inte på kartan".
sen tänkte jag efter. vafan D! de har ju sagt åt dig, du vet att ett av målen för att bli frisk är att du ska tillåta dig själv äta saker, du måste kunna äta "vad som helst" - uan ångest. skärp dig för fan, ÄT DEN! det är 1LITEN tablett - den är DESSUTOM "sockerfri". fatta STORA steget du kmr ta om du bara stoppar den i munnen! fan ge det ett försök! du vill väl bli frisk??!
så... jag tog en. åååååååååååååååååååångeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeest, men jag spottade inte ut den, jag åt den. och jag var inte ens övervakad.. det var ett sjukt stort steg och jag var STOLT. jag hade trampat över ångesten, smällt den på käften, ett steg närmare till att bli frisk.
på bussen hem strax därpå började magen knipa. det blev värre och värre.. började tänka, vad vard et nu då?
kom hem, några minuter senare spydde jag. jaha, avd är felet?
smsade och frågade om innehållet. åh vad trodde jag , grädde, mjölk som huvudingridienser. smart, smart, för du är ju absolut inte laktosintolerant!. PLING - DU ÄR SÅ JÄVLA SMAAAAART D! besviken på dig. på mig.
det är såhär det känns, jag försöker och försöker, men det går inte.
varje steg framåt blir för mig - två steg bakåt..
mitt svar var direkt "nej tack." ..såklart. min hjärna tänkte bara "godis = fel. skit i det, finns inte på kartan".
sen tänkte jag efter. vafan D! de har ju sagt åt dig, du vet att ett av målen för att bli frisk är att du ska tillåta dig själv äta saker, du måste kunna äta "vad som helst" - uan ångest. skärp dig för fan, ÄT DEN! det är 1LITEN tablett - den är DESSUTOM "sockerfri". fatta STORA steget du kmr ta om du bara stoppar den i munnen! fan ge det ett försök! du vill väl bli frisk??!
så... jag tog en. åååååååååååååååååååångeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeest, men jag spottade inte ut den, jag åt den. och jag var inte ens övervakad.. det var ett sjukt stort steg och jag var STOLT. jag hade trampat över ångesten, smällt den på käften, ett steg närmare till att bli frisk.
på bussen hem strax därpå började magen knipa. det blev värre och värre.. började tänka, vad vard et nu då?
kom hem, några minuter senare spydde jag. jaha, avd är felet?
smsade och frågade om innehållet. åh vad trodde jag , grädde, mjölk som huvudingridienser. smart, smart, för du är ju absolut inte laktosintolerant!. PLING - DU ÄR SÅ JÄVLA SMAAAAART D! besviken på dig. på mig.
det är såhär det känns, jag försöker och försöker, men det går inte.
varje steg framåt blir för mig - två steg bakåt..
så sjukt ont.
ätit. ätit. ätit.
ska man låtsas vara stolt, när kroppen bara skriker efter att få bort det. skriker och svär.
gör så jävla ont, vill bara få bort det. ångesten är här igen, jävla tjat, jävla ångest - bort bara.
magen gör så sjukt jävla ont. ska jag igenom detta 6ggr om dagen? skulle inte tro det. har jag ngt val, nej.
fan. jag orkar inte. kan inte stå, kan inte sitta. får inte gå, får inte vara ensam.
denna ständiga uppsikt. bort bara, bort bort bort. jävla mat, jävla mage. låt mig vara, låt mig få bli frisk.
ska man låtsas vara stolt, när kroppen bara skriker efter att få bort det. skriker och svär.
gör så jävla ont, vill bara få bort det. ångesten är här igen, jävla tjat, jävla ångest - bort bara.
magen gör så sjukt jävla ont. ska jag igenom detta 6ggr om dagen? skulle inte tro det. har jag ngt val, nej.
fan. jag orkar inte. kan inte stå, kan inte sitta. får inte gå, får inte vara ensam.
denna ständiga uppsikt. bort bara, bort bort bort. jävla mat, jävla mage. låt mig vara, låt mig få bli frisk.
middag hos mamma
åt middag med mamma. hon låg på soffan, jag satt brevid, och åt. 
så jobbigt när hon sitter brevid, går så mkt trögare då, konstigt, när det är för henne jag vill visa att jag kan.
hon blir så arg. från att vara lugn och glad - till att bli sur, arg, irriterad, rentav frustrerad och ilsken!
och det pga mig.. känns jobbigt, vill inte äta med henne då.
jag försöker ju, men jag vill inte göra henne sådär arg. inget blir lättare för mig då, och jag bidrar inte till att hon mår bra heller.. varför jag kan inte bara äta?!
fyfan blir bara så jävla sur och irriterad på mig själv. varför?
två arga flugor i en smäll?...
stor tugga..
okej, jag åt. ja, det är asbra! det var egentligen inte "meningen", inte det där sista. men det var nog det bästa som kunde hända, ..tror jag. jag vet det, men ångesten överrumplade mig. sa attd et var fel FEL FEL, dumam jävel. men jag vet att det var ganska RÄTT RÄTT RÄTT. det är ju det jag strävar mot, ÄTA!
såhär var det;
räksallad. råkar veta att just räkor inte "löses" upp så fort, man kan tugga på dem ett tag. så min plan var att;
dra ihop en stor tugga på gaffeln, säga till mamma att kolla - stoppa in hela, tugga tugga, sen kunde jag spotta ut det..
skrapade ihop MASSA, typ 3räkor, dinkel, frön, majs, ärtor och allt vare va! sa till mamma "titta nu!" - stoppade in HELA gaffeln och allt - började tugga.
men vad gör hon - jo, hon sätter sig lungt i soffan, ler och tittar (VAFAN SÄTTER SIG NER I SOFFAN?!?! DUMMA JÄVEL HUR KUNDE DU TRO ATT DU SKULLE KUNNA SPOTTA UT DET HÄR?! - ATT HON SKULLE TITTA OCH SNABBT VÄNDA SIG OM?!)
nej.. jag var ju så god och fick tugga upp den där jättetuggan..
ångesten drog över mig som det tyngsta ovädret du akn tänka dig, åskan mullrade, blixtrar träffade mig, regnet öste ner i form av sylvasst hagel mot min nakna kropp.. ! fyfan..
men fick snällt sitta framför mamma i 2h med mitt åskmoln över huvudet. jävla ångest, så ohyggligt olidlig.
hur kul äre att känna den varje gång man lyckas äta "mer än vanligt" ? men jag vet att jag måste, måste och vill.. 
sallad till middag
mamma ringde, hon ska köpa sallad till mig på hemvägen till middag.
se hur det går :)
walkwalkwalk
jag borde inte, jag får inte, jag vill, jag gör, jag ska inte, lägg bara ner. men det får mig ju att må bra mitt i all skit?
snälla sluta bara, dra ner på det. du ska inte, DU FÅR INTE! ... , my ass.
varför gör jag allt jag inte borde?
BUP
idag har jag varit på bup. igår visste jag att det var "dagen innan vägning", så jag verkligen kämpade. på kvällen tog jag det jag hade som jag visste att jag kunde få i mig - läkerol, och tuggummi. åt läkerol utav bara h***te! lite kalorier måste de ju ha ...
senare på kvällen skulle jag duscha, men vad händer - jag spyr! vadå SPYR!? det gör man bara inte dagen INNAN VÄGNING!!
och det kan jag ju inte gärna säga att jag gjorde, för då tror de att jag spyr upp all mat i "valiga fall" - med flit. men jag ville ju inte, jag spyr inte upp ngn mat själv.
men okej, inte mkt att göra åt saken - jag la mig. inga sömntabletter = ingen sömn.
vägde mig imorse bara för lite uppsikt ..
CRAP CRAP CRAP, PANIK, PANIK, ÅNGEST! jag hade gått ner. så jävla orättvist, jag hade ju gjort framsteg under veckan, jag hade ju försökt, så kom det där igår kväll..
jag ville ju så gärna visa resultat.. så jag drack och jag satte på mig kläder, mängder. närmast kroppen, tunga halsband, 3lager tröjor och två par byxor (ett par tunga jeans). iväg till bup.
första mötet kl10, psykolog. hata. henne. hon tryckte verkligen ned mig, kunde inte se mina framsteg. hur mkt jag än försöker är det aldrig tillräckligt. det enda hon kan se är det jag inte gör rätt, mina fel, mina brister.
4e gången hon sitter nu i 45min och berättar mina fel och säger 7000ggr "du måste äta mer" "detd u äter är för lite" *löjligt leende* "du vet ju att det är alldeles för lite" (nehee?! det visste jag inte .. vafan det är väl det enda jag på riktigt vet!)
jag grät i ren irritation och ilska!
nästa möte, kl 11, psykiatriker/doktor. direkt på - vägning. jag behövde inte ta av så mycket kläder, trotts detta lite mindre än förra veckan.. MEN hjärtat slog snabbare, = resultat på framsteg! YES.
hon såg mina framsteg, hon uppmärksammade det jag ahde lyckats med. hon kunde glädjas av det jag faktiskt gjort rätt. hon fick mig att förstå att jag gjort ngt rätt. så mycket bättre än den andra, åh.
hon sa; "jag blir så glad. förra veckan slog ditt hjärta så sakta att jag övervägde att skicka in dig till akuten, din puls gjorde inte saken bättre. jag kunde inte ta dig på mitt ansvar. du kunde ha dött. nu ser jag att det iaf är påväg åt rätt håll, så jag tror jag kan hjälpa dig nu". varför säger hon det NU?! ...
jag har gått runt i en vecka och "kunnat dött" ..
men det kanske var lika bra att få höra det, för jag verkar ju inte kunna inse allvaret. eller jag gör ju det, egentligen. men en del av mig vill bara skrika "LÅT MIG VARA!"...
..nu gäller det att jag skärper mig, nu vet jag det.. igen.
senare på kvällen skulle jag duscha, men vad händer - jag spyr! vadå SPYR!? det gör man bara inte dagen INNAN VÄGNING!!
och det kan jag ju inte gärna säga att jag gjorde, för då tror de att jag spyr upp all mat i "valiga fall" - med flit. men jag ville ju inte, jag spyr inte upp ngn mat själv.
men okej, inte mkt att göra åt saken - jag la mig. inga sömntabletter = ingen sömn.
vägde mig imorse bara för lite uppsikt ..
CRAP CRAP CRAP, PANIK, PANIK, ÅNGEST! jag hade gått ner. så jävla orättvist, jag hade ju gjort framsteg under veckan, jag hade ju försökt, så kom det där igår kväll..
jag ville ju så gärna visa resultat.. så jag drack och jag satte på mig kläder, mängder. närmast kroppen, tunga halsband, 3lager tröjor och två par byxor (ett par tunga jeans). iväg till bup.
första mötet kl10, psykolog. hata. henne. hon tryckte verkligen ned mig, kunde inte se mina framsteg. hur mkt jag än försöker är det aldrig tillräckligt. det enda hon kan se är det jag inte gör rätt, mina fel, mina brister.
4e gången hon sitter nu i 45min och berättar mina fel och säger 7000ggr "du måste äta mer" "detd u äter är för lite" *löjligt leende* "du vet ju att det är alldeles för lite" (nehee?! det visste jag inte .. vafan det är väl det enda jag på riktigt vet!)
jag grät i ren irritation och ilska!
nästa möte, kl 11, psykiatriker/doktor. direkt på - vägning. jag behövde inte ta av så mycket kläder, trotts detta lite mindre än förra veckan.. MEN hjärtat slog snabbare, = resultat på framsteg! YES.
hon såg mina framsteg, hon uppmärksammade det jag ahde lyckats med. hon kunde glädjas av det jag faktiskt gjort rätt. hon fick mig att förstå att jag gjort ngt rätt. så mycket bättre än den andra, åh.
hon sa; "jag blir så glad. förra veckan slog ditt hjärta så sakta att jag övervägde att skicka in dig till akuten, din puls gjorde inte saken bättre. jag kunde inte ta dig på mitt ansvar. du kunde ha dött. nu ser jag att det iaf är påväg åt rätt håll, så jag tror jag kan hjälpa dig nu". varför säger hon det NU?! ...
jag har gått runt i en vecka och "kunnat dött" ..
men det kanske var lika bra att få höra det, för jag verkar ju inte kunna inse allvaret. eller jag gör ju det, egentligen. men en del av mig vill bara skrika "LÅT MIG VARA!"...
..nu gäller det att jag skärper mig, nu vet jag det.. igen.
blixtblixt.
imorse tog mamma bilder på mig, ..i underkläder, som vi ska ha med oss till doktorn/psykiatrikern/psykologen på tisdag.
det var hemskt. det var lixom; "klickklick* "vänd dig om" "titta in i kameran" "snurra runt" *blixtblixt* , ladda in i datorn, skriva ut, lägga i en mapp, slänga mappen brevid mig i soffan, gå därifrån.
jag var orolig innan för att jag visste att hon inte kunde titta på mig. och nu kände jag mig som en tom docka bara..
för hon kunde inte titta på mig nu heller, hon utförde bara sin uppgift. hon såg mig genom kamera-linsen, inte ur egna ögon..
jag var inte hennes unge, ingen människa - bara ett färglöst motiv. en uppgift hon blivit tillsagd att utföra.
ett sista-minuten-arbete man sitter med dagen innan inlämning. man ska bara få det gjort.
jag vet att jag ser hemsk ut, jag vet att jag förstört mig själv. jag vet att det enda de försöker med är att hjälpa mig. men jag är trött på att bli behandlad som ett livlöst fodral vars uppgift är att fylla. jag vill inte bli dusskuterad OM, jag vill bli disskuterad MED. jag vill inte bara ses som en sjuk patient som man inte kan lyssna på för "jag vet ändå inte vad jag säger" "hon kan ju inte ta hand om sig själv i alla fall, så varför lyssna på henne?"
det spelar ingen roll om man fyller kudden med nytt vadd, sålänge man inte lagat hålen på sidorna som fick det gamla vaddet att ramla ur..
farsdag-frukost!
vaknade kl 6 - soöööreeeegn! :O
väntade i ngn timme, sen gick jag ut. tror jag var en av de få som var ute 07.20 denna lördagsmorgon :P
en timme senare (kände mig stark idag!) kom jag in och började göra farsdags-frukost till pappa.
jag vet ju att det är imorgon, men han sover inte hemma ikväll, så vi flyttade fram det!! =)
paket, kort, sylt, salt, nybakad muffins, papper, bestick, te, jouice, american pancace, bacon, ägg"röra".
haha en riktig pappa-älska-hotell-frukost!
grattis pappa! ...i förskott!
glömt mig igen, john blund?
om några timmar ska jag upp, och i några timmar har jag legat här i sängen. kan inte sova. mamma har gömt mina sömntabletter, för hon tror att jag ska ta en överdos om jag har hand om dem själv.
då blir det såhär..;
mitt huvud dunkar så hårt att jag undrar om det inte kmr sprängas snart, min mage värker så jag vet knappt vart jag ska ta vägen, mina fingrar blöder så jag har fått sätta på 7st plåster senaste timmen..
utan sömntabletterna är det kört, det kan vi ju konstatera..
nu ska jag göra ett nytt försök med mitt möte med john blund! ...
fiskleverolja
mamma tvingar mig.. yack.wayne's coffee
var precis och fikade med pappa och madde. fick ngt gott "pana-pana" te, lr vad det nu hette. ingen honung fanns så skulle ta lite socker, kollade på påsen, haha "sockerfritt socker" var det. vad fasen är "sockerfritt socker" för något??
plugg^^
har pluggat idag för första gången sen den 14:e oktober. hehe..
doktorn sa att jag kunde försöka plugga i en kvart i taget. en kvart? 15min? det vare fräkaste tänkte jag!
men nu förstår jag vad hon menade..
morgonpromenad
hässelby vid 07.40
får egentligen inte, inte innan frukost.
men det är så friskt på morgonen, så lungt, så stilla.. och jag går ju inte snabbt, jag går ju inte för att bränna kalorier, jag gör ju det för att låta tankarna skena iväg, bara flyta runt, få tänka på något annat ett tag.
och jag har ju varit ärlig och sagt att jag gick en liten promenad på morgonen, men nehe, kasnke inte var så smart gjort. skulle kasnke bara gått ut och sen väkt dig vid frukost och hålla tyst om resten? ..
u let me down.
spaghetti och köttfärssås.
hur kunde du ge mig sån ångest?
en ångest som inte liknar något jag känt förut.
jag är besviken på dig, jag brukade ju tycka om dig ..
ångest.
jag trodde jag visste vad det var, men det gjorde jag inte.
men nu vet jag.
idag fick jag känna vad riktig ångest innebär..
men nu vet jag.
idag fick jag känna vad riktig ångest innebär..
away from life ?
vaddå "back to life"?
jag kan fan dö nu, det är mer "away from life" jag kör på nu. vad äre jag harr så jävla svårt att förstå?
mamma ringde; "jag är så ledsen.. men jag är så jävla sur, jag har så mycket känslor nu, jag skulle bara kunna gå ut och slå ner någon!" .......
"hoppas du förstår vad jag säger, jag kan inte äta din mat".
"vad fan håller du på med, ditt hjärta slår orytmiskt! fatta, du kan dö nu! dödödö!!".............
15,4 .. 15,1 ..
dont walk on that road.
den koncentrerade tanken,
hjärnas val.
tvångsmässiga handlingar,
en överkörd vilja.
förbisedd väg,
din snåriga stig.
rivsårens påminnelse,
smärtans olidlighet.
livets val,
ditt snesteg.
hjärnas val.
tvångsmässiga handlingar,
en överkörd vilja.
förbisedd väg,
din snåriga stig.
rivsårens påminnelse,
smärtans olidlighet.
livets val,
ditt snesteg.
