backtolife

det var hemskt. det var lixom; "klickklick* "vänd dig om" "titta in i kameran" "snurra runt" *blixtblixt* , ladda in i datorn, skriva ut, lägga i en mapp, slänga mappen brevid mig i soffan, gå därifrån. 

jag var orolig innan för att jag visste att hon inte kunde titta på mig. och nu kände jag mig som en tom docka bara.. 

för hon kunde inte titta på mig nu heller, hon utförde bara sin uppgift. hon såg mig genom kamera-linsen, inte ur egna ögon..

jag var inte hennes unge, ingen människa - bara ett färglöst motiv. en uppgift hon blivit tillsagd att utföra. 

ett sista-minuten-arbete man sitter med dagen innan inlämning. man ska bara få det gjort. 

jag vet att jag ser hemsk ut, jag vet att jag förstört mig själv. jag vet att det enda de försöker med är att hjälpa mig. men jag är trött på att bli behandlad som ett livlöst fodral vars uppgift är att fylla. jag vill inte bli dusskuterad OM, jag vill bli disskuterad MED. jag vill inte bara ses som en sjuk patient som man inte kan lyssna på för "jag vet ändå inte vad jag säger" "hon kan ju inte ta hand om sig själv i alla fall, så varför lyssna på henne?"

det spelar ingen roll om man fyller kudden med nytt vadd, sålänge man inte lagat hålen på sidorna som fick det gamla vaddet att ramla ur..