no more.
"denise, vad betyder din kropp för dig?"
- "inte ett skit, jag bryr mig inte".
okej..
"dedde, vad betyder din kropp för dig?"
-"det var mitt allt. mitt närmsta och bästa redskap. det var vad jag hade, det var jag".
var, hade och var igen. inte är, har och är igen?
betyder den inget nu?
tårarna faller, men
nej, hon finns inte mer.
- "inte ett skit, jag bryr mig inte".
okej..
"dedde, vad betyder din kropp för dig?"
-"det var mitt allt. mitt närmsta och bästa redskap. det var vad jag hade, det var jag".
var, hade och var igen. inte är, har och är igen?
betyder den inget nu?
tårarna faller, men
nej, hon finns inte mer.
i did, i do.
i did something I can't explain.
I still do something I can't explain.
hold my hand.-
hold my hand-
..och håll den hårt.
I need it.
sudda bort din sura min.
jag börjar sudda ut minnen, gamla minnen.
jag vill inte det. eller egentligen, det är väl dem som ska bort, dem är väl inget at ha. gjort är gjort, så är det bara. ta framtiden med storm. men då klipper jag länkarna, det som gjorde att det blev som det blev, är det så smart? vad hände med bearbetningen? jag orkar inte se film efter film, bildspel efter bildspel av gamla minnen och hemska känslor. det river och skär. men varför gör jag som jag gör?
så länge jag kan minnas har jag plågat mig själv, varför, ja det kan man ju undra. för att jag hatade mig själv, för att du gjorde mig illa? och du också.
jag tkt väl att det var det jag förtjänade, ingenting. ont. pain.
men varför. varför sparkar jag på mig själv om och om igen. skiter i skorna och går till fötterna blöder, för att finna mitt mål. vilket jävla mål. varför mådde jag så dåligt. och jag som ända trodde att allt var bra.
jag sliter sönder min själ, för det är ingen som ser. jag framkallar ångest så hård att jag vill vända ut och in på mig själv och slita det redan sönderklippta innehållet. jag vet inte hur många gånger jag stått där med den där tanken, och ser i ögonvrån hur det blänker ur min hand. men inte ens det klarar jag.
får ajg må dåligt? nej, det är just det. jag lever så jävla fint nu. jag har inte ens en anledning till att gråta, eller vilja, eller behöva. jag skäms så mkt, det är dem som ahr det så jäääkla mkt värre, så då kasnke det är lika bra. att jag gör som jag gör, mot mig själv. så länge det inte drabbar ngn utom mig.
jag vill inte det. eller egentligen, det är väl dem som ska bort, dem är väl inget at ha. gjort är gjort, så är det bara. ta framtiden med storm. men då klipper jag länkarna, det som gjorde att det blev som det blev, är det så smart? vad hände med bearbetningen? jag orkar inte se film efter film, bildspel efter bildspel av gamla minnen och hemska känslor. det river och skär. men varför gör jag som jag gör?
så länge jag kan minnas har jag plågat mig själv, varför, ja det kan man ju undra. för att jag hatade mig själv, för att du gjorde mig illa? och du också.
jag tkt väl att det var det jag förtjänade, ingenting. ont. pain.
men varför. varför sparkar jag på mig själv om och om igen. skiter i skorna och går till fötterna blöder, för att finna mitt mål. vilket jävla mål. varför mådde jag så dåligt. och jag som ända trodde att allt var bra.
jag sliter sönder min själ, för det är ingen som ser. jag framkallar ångest så hård att jag vill vända ut och in på mig själv och slita det redan sönderklippta innehållet. jag vet inte hur många gånger jag stått där med den där tanken, och ser i ögonvrån hur det blänker ur min hand. men inte ens det klarar jag.
får ajg må dåligt? nej, det är just det. jag lever så jävla fint nu. jag har inte ens en anledning till att gråta, eller vilja, eller behöva. jag skäms så mkt, det är dem som ahr det så jäääkla mkt värre, så då kasnke det är lika bra. att jag gör som jag gör, mot mig själv. så länge det inte drabbar ngn utom mig.
För rummet bara snurrar
Huvudet det värker och han tänker för sig själv
"Inte en droppe till, jag svär det var den sista i mitt liv
och nu ska jag aldrig mer dricka
ej en droppe till, jag ska aldrig röra spriten igen
så länge jag lever jag svär det är sant"
sagt, som så många gånger förut.
misslyckades.
vad var det för känslor som övermannade mig igår, när jag bara gick där och trodde det började regna.
torkade bort dropparna från kinden, men dem bara fortsatte. det regnade inte.
tårarna bara strömmade och bilder, ord och uttryck spelades upp som en film framför mina ögon. jag blundade hårt och såg dem bar tydligare. tittade, men den försvann inte. thriller, drama, biografi, fakta, kalla det vad du vill, för mig var det skräck.
var det verkligen ett sms som utbröt det laddade startskottet, den sista droppen över bägaren.
varför var det just mitt liv som skulle dras bort. det jag gjorde varje dag, det enda jag ville göra och det enda jg gjorde.
träningen. efter 17års tid, varför skulle den drabbas? det var ju mitt liv..
fysiskt var jag så jävla stark. jag trodde mitt psyke kunde mätas till samma grad. jag trodde faktiskt det. jag hade ju varit så stark, jag ahde ju orkat så många år.
vad var det egentligen som hände, den där sommardagen. när jag fick ngt för mig.
när jag slängde mig in i ngt jag inte visste vad det innebar. för ett år sen. när jag så oskyldigt började fiffla.
för första gången sket jag itne i mig själv, nej. för första gången blundade jag för allt runt omkring mig. nu ville jag bara bort. jag lyckades, nästan.
varje dag blev en kamp för att snabbare kämpa mig igenom livet, få det överstökat, jag orkade inte mer.
jag fortsatte kampen, gav allt, som vanligt. 110% från början. jag såg inte ngt annat utom målet, att komma bort.
instingtivt sprang jag bara, ökade farten ju närmare jag kom. en kamp för ogrundad för att veta att jag måste förlora.
tillslut gav jag allt för att vinna. allt.
jag låg där med handen på bröstet och tänkte, en promenad till, en timmes till springandes, så kanske det är över imorgn. då kasnke jag är imål.
idag är jag glad att jag misslyckades. jag är glad att jag förlorade.
men jag har itne accepterat ärren än.
räddslan att misslyckas finns där än..
torkade bort dropparna från kinden, men dem bara fortsatte. det regnade inte.
tårarna bara strömmade och bilder, ord och uttryck spelades upp som en film framför mina ögon. jag blundade hårt och såg dem bar tydligare. tittade, men den försvann inte. thriller, drama, biografi, fakta, kalla det vad du vill, för mig var det skräck.
var det verkligen ett sms som utbröt det laddade startskottet, den sista droppen över bägaren.
varför var det just mitt liv som skulle dras bort. det jag gjorde varje dag, det enda jag ville göra och det enda jg gjorde.
träningen. efter 17års tid, varför skulle den drabbas? det var ju mitt liv..
fysiskt var jag så jävla stark. jag trodde mitt psyke kunde mätas till samma grad. jag trodde faktiskt det. jag hade ju varit så stark, jag ahde ju orkat så många år.
vad var det egentligen som hände, den där sommardagen. när jag fick ngt för mig.
när jag slängde mig in i ngt jag inte visste vad det innebar. för ett år sen. när jag så oskyldigt började fiffla.
för första gången sket jag itne i mig själv, nej. för första gången blundade jag för allt runt omkring mig. nu ville jag bara bort. jag lyckades, nästan.
varje dag blev en kamp för att snabbare kämpa mig igenom livet, få det överstökat, jag orkade inte mer.
jag fortsatte kampen, gav allt, som vanligt. 110% från början. jag såg inte ngt annat utom målet, att komma bort.
instingtivt sprang jag bara, ökade farten ju närmare jag kom. en kamp för ogrundad för att veta att jag måste förlora.
tillslut gav jag allt för att vinna. allt.
jag låg där med handen på bröstet och tänkte, en promenad till, en timmes till springandes, så kanske det är över imorgn. då kasnke jag är imål.
idag är jag glad att jag misslyckades. jag är glad att jag förlorade.
men jag har itne accepterat ärren än.
räddslan att misslyckas finns där än..
golvad för hundrande gången-
golvad.
hur kommer det sig att jag plockar skräpet från en fest jag inte ens var bjuden på?
hur kommer dig sig att jag ligger och spyr när det inte är jag som druckigt?
hur kommer det sig att jag plockar skräpet från en fest jag inte ens var bjuden på?
hur kommer dig sig att jag ligger och spyr när det inte är jag som druckigt?
inga ord, ingen ro,
don't know what to write.
ångest och panik bubblar inom mig.
mina behov går inte att stilla.
vilka behov? de som dämpar tankerna, har jag ens hitta´t ngt som dämpar dem?
det känns som att små monster klättrar inom mig, försöker ta sig upp genom strupen och ut. men de får inge grepp de bara skrapar och klättrar i min kropp, skriker och vrider sig.
jag vill få ut dem, jag försöker, men jag vet inte hur. panik.
jag finner ingen inre ro..
hemgång!
hallelulejah, hemma!
eller hemma och hemma var väl att ta i, men hos rätt personer i varje fall!
hemkommen från käringön. började min reda dit i lördags med att leta reda på mitt tåg.
igår gick till båten, därefter blev det 1,40h buss och efter ett himla stragglande på gbg C, hittade jag även till mitt tåg. där jag sen blev hämtad med bil, hhi lyx. ge mig ett flygplan och jag har tagit mig fram med alla sorters olika fordon denna dag! åh välkomnandet var efterlängtat till max!!
Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.
JAG FICK EN ROS !! =D <3<3<3<3<3
eller hemma och hemma var väl att ta i, men hos rätt personer i varje fall!
hemkommen från käringön. började min reda dit i lördags med att leta reda på mitt tåg.
igår gick till båten, därefter blev det 1,40h buss och efter ett himla stragglande på gbg C, hittade jag även till mitt tåg. där jag sen blev hämtad med bil, hhi lyx. ge mig ett flygplan och jag har tagit mig fram med alla sorters olika fordon denna dag! åh välkomnandet var efterlängtat till max!!
Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.
JAG FICK EN ROS !! =D <3<3<3<3<3
värstabästadagenmedbaby&co.
här svingas vi fram och tillbaka,
onsdag kväll --> torsdag natt, typiskt bra dagar!
torsdagen var helt underbar, jättejätteJÄTTEmegaKUL!!!!!
jag skojjar inte, såhär kul har jag inte haft på länge! =D
nu vare hem, packa om och imrgon bitti dras det iväg mot gbg, .. på obestämd tid tydligen. så här sitter man och försöker packa bäst man kan får en tåg resa och en visit i gbg/kärringön på obestämd tid. haha inte det lättaste.
sweetie ligger och sover, sköldis badas och blommorna är vattnade, kan inte bli mkt bättre? ;)
nu ska jag göra ett ryck och packa klart, sen duschniiing!
onsdag kväll --> torsdag natt, typiskt bra dagar!
torsdagen var helt underbar, jättejätteJÄTTEmegaKUL!!!!!
jag skojjar inte, såhär kul har jag inte haft på länge! =D
nu vare hem, packa om och imrgon bitti dras det iväg mot gbg, .. på obestämd tid tydligen. så här sitter man och försöker packa bäst man kan får en tåg resa och en visit i gbg/kärringön på obestämd tid. haha inte det lättaste.
sweetie ligger och sover, sköldis badas och blommorna är vattnade, kan inte bli mkt bättre? ;)
nu ska jag göra ett ryck och packa klart, sen duschniiing!
Keep your friends close, and your enemies closer.
jag kan inte stoppa, men jag kan försöka styra. 
jag önskar bara att den kunde försvinna, en gång för alla.
den där som får mig till allt. den som får mig att hata,
förakta,
gråta,
känna,
straffa,
vägra,
skrika,
slå,
den som gör mig galen för att jag inte kan förstå.
den där jävla lilla känslan som inte går att få bort.
den slingrar sig igenom mina byggda murar, uppsatta stopp-skyltar,
nertagna pilar, nygjutna sköldar och hårdaa hjälmar.
jävla ångest,.
Keep your friends close, and your enemies closer.
du är min största fiende.
well, bring it on..,
LET THE FUCKING FIGHT BEGIN!
fallen.
när natten faller, och allt du kan göra är att se den falla..
när mörkret varit din bästa vän, när sängen varit ditt enda skydd.
när den sviker, då någon avslöjat ditt gömställe.
blottad, på den svarta ytan.
dödade minnen återupplivas.
då mannens hemlighet avslöjas vid fullmåne,
den spräckande känslan tränger sig igenom.
klockan tickar och morgonens timmar kommer.
ny dag, nya utmaningar, en ständig kamp.
utmattad och stark, dagen är avklarad.
då kmr eftersmällen, bakfyllan.
då inget vatten hjälper.
när mörkret varit din bästa vän, när sängen varit ditt enda skydd.
när den sviker, då någon avslöjat ditt gömställe.
blottad, på den svarta ytan.
dödade minnen återupplivas.
då mannens hemlighet avslöjas vid fullmåne,
den spräckande känslan tränger sig igenom.
klockan tickar och morgonens timmar kommer.
ny dag, nya utmaningar, en ständig kamp.
utmattad och stark, dagen är avklarad.
då kmr eftersmällen, bakfyllan.
då inget vatten hjälper.
natt.
I just love love love my life sometimes.
bra start på en ensam natt, jävla nätter. jag sa ju det.
X ^^
japp japp, mina föräldrar har rest åt olika håll och min ena bror med åt ena hållet.
nu är jag alldeles själv i 1v. kan inte säga annat än sköööööööööööööööönt.
eller, får man säga så?
inte för att jag kmr sitta hemma och uggla, peppar peppar. men ändå, lite skönt att kunna göra som man vill..!
eller ja.. ?
nu kmr natten.!
X ^^
nu är jag alldeles själv i 1v. kan inte säga annat än sköööööööööööööööönt.
eller, får man säga så?
inte för att jag kmr sitta hemma och uggla, peppar peppar. men ändå, lite skönt att kunna göra som man vill..!
eller ja.. ?
nu kmr natten.!
X ^^
change.
<3 !
i miss you babe, i always does. when you're not around.
i miss you babe, i always does. when you're not around.
i miss you babe, i always does. when you're not around.
styrka.
med ögonen öppna går jag bara och tittar, men en tom blick. jag rä inte blind, men jag ser inte.
däremot när jag blundar, turn my body up side down, så att ögonen snurrar runt, då ser jag.
öppnar jag ögonen är det lika mkt där, inget. en hjärna, min hjärna, massa trådar och gröt. IT*S A MESS.
men fortsätter jag ha dem stängda ser jag det man inte borde kunna se, tankarna. dem är för långa.
jag behöver en sax, klippa av dem. mina tankar är för överdrivna, för långa helt enkelt. men what if jag klipper dem för korta och inte kan se mer än den tomma vägen jag går på, eller om jag inte klipper tillräckligt? jag vågar inte.
det är enklast att bara öppna ögonen och gå, fortsätta gå. även om jag inte ser. hoppas på att ngt där framme ska säga stopp, lr bara säga ngt.
eller? vad hoppas jag på? vad tror jag på? what do I belive in?
ödet? njaaee kanske.
jag tror att allt löser sig till slut, jag tror på att det som inte dödar en gör en starkare. inte så konstigt att jag känner mig svag, jag är ju mitt inne i det som skulle kunna döda, men som inte gör det, för jag kämpar och låter den inte göra det, jag vill ju ha den där styrkan. I started a fight, kasnke tog mig vatten över huvudet? nej, den här stiden var inget jag valde, bara ngt jag kastades in i.? för jag vet,
även om jag känner mig fördjävla svag och ynklig nu, så vet jag. att när det här är över, ja då jävlar är jag stark.
jag har klarat mig förut, varför skulle denna gången vara annorlunda?
You end up hurting all of your friends
Lost in the dark. Forbidden.
I'm so sorry..
I'm so sorry..
min tur.
igår igår igååår, vare bio, baksmällan! den avr rolig den, haha! åh så himla typisk, film! :P
min mage är svullen, jättemkt svullen och jag sitter och tänker på varför, hur det kunde bli sådär/här. och det är väl klart att det varit i mina tankar, det där nedra lilla ordet "varför?" det gillar att ligga där i mitt arma huvud och gnaga. men nu tänker jag lite swischat, inget dykdjup i hjärnan som man de ensamma nätterna har en tendens att göra. inte bara hoppa från kanten, nej ett riktig dyk från 10an, så hjärnan bara splaschas i en enda stor gröt och allt man kan göra är att ligga och plaska runt. värdis, I know.
och nu satt jag här med min mage ige, fick för mig att läsa min gamla blogg, från typ aug -07.
det är så sjukt. i en av mina första dikter jag skrev för ett par år sedan löd sista raden "jag vill inte dö, bara ta en paus". jag skrev att jag ville hamna i koma och bara ta paus från världen ett tag, för att ta nya tag. och nu, i den där bloggen ser jag hur jag bara gick och längtade efter ett stop. jag orkade inte mer, det enda jag såg var röda stoppskyltar men inget INGET stoppade mig förrän jag gick ut där på gatan och blev totalt överkörd. thats my stop.
det efterlängtade stoppet blev en totalkrash, kanske behövlig?
jag stannade både fysiskt och mentalt. jag var ingenting, bara ännu en belast för sjukvården. jag försökte ta mitt liv utan att veta det. dem kämpade för att återuppliva ett överkört barn vars kropp var det enda de kunde se. tejpa ihop såren som orsakade de intre blödningarna som aldrig tog slut. sy ihop min halverade hjärna och få tillbaka synen till mina ögon. dem kämpade och slet, jag öppnade ögonen till den värld jag försökt gått ifrån. jag blundade och öppnade dem igen. samma värld, men med ett nytt perspektiv.
det var länge sen nu. snart ett halvt år sen. snart 4månader sen jag började leva, med mitt nya perspektiv.
men ett av stygnen i min kropp tycks ha gått upp. men det är mitt jobb nu, min tur att sy.
min mage är svullen, jättemkt svullen och jag sitter och tänker på varför, hur det kunde bli sådär/här. och det är väl klart att det varit i mina tankar, det där nedra lilla ordet "varför?" det gillar att ligga där i mitt arma huvud och gnaga. men nu tänker jag lite swischat, inget dykdjup i hjärnan som man de ensamma nätterna har en tendens att göra. inte bara hoppa från kanten, nej ett riktig dyk från 10an, så hjärnan bara splaschas i en enda stor gröt och allt man kan göra är att ligga och plaska runt. värdis, I know.
och nu satt jag här med min mage ige, fick för mig att läsa min gamla blogg, från typ aug -07.
det är så sjukt. i en av mina första dikter jag skrev för ett par år sedan löd sista raden "jag vill inte dö, bara ta en paus". jag skrev att jag ville hamna i koma och bara ta paus från världen ett tag, för att ta nya tag. och nu, i den där bloggen ser jag hur jag bara gick och längtade efter ett stop. jag orkade inte mer, det enda jag såg var röda stoppskyltar men inget INGET stoppade mig förrän jag gick ut där på gatan och blev totalt överkörd. thats my stop.
det efterlängtade stoppet blev en totalkrash, kanske behövlig?
jag stannade både fysiskt och mentalt. jag var ingenting, bara ännu en belast för sjukvården. jag försökte ta mitt liv utan att veta det. dem kämpade för att återuppliva ett överkört barn vars kropp var det enda de kunde se. tejpa ihop såren som orsakade de intre blödningarna som aldrig tog slut. sy ihop min halverade hjärna och få tillbaka synen till mina ögon. dem kämpade och slet, jag öppnade ögonen till den värld jag försökt gått ifrån. jag blundade och öppnade dem igen. samma värld, men med ett nytt perspektiv.
det var länge sen nu. snart ett halvt år sen. snart 4månader sen jag började leva, med mitt nya perspektiv.
men ett av stygnen i min kropp tycks ha gått upp. men det är mitt jobb nu, min tur att sy.
släpp mig fri.
Släpp mig fri låt mig flyga från det här,
låt mig ta mig iväg och slippa det här.
Jag orkar inte längre jag vill ta mig härifrån,
vill sväva som fågeln fri bland moln...
Jag hör röster i mitt huvud som säger ordna allt.
Värmen kom men återgick sedan till att bli kall,
men när vinden kommer, kommer den förändra allt,
tiden bara kommer men det blir väl ingen ändring
jag ser mig själv i spegeln men då ser jag en främling
jag kan sväva högt men sjunka lågt
till alla er ja säger förlåt
jag stannar nu och tänker till
men ingenting blir som jag vill...
Släpp mig fri låt mig flyga från det här. (kom igen, kom igen)
Låt mig ta mig iväg och slippa det här. (låt mig!)
Jag orkar inte längre jag vill ta mig härifrån,
vill sväva som fågeln fri bland moln... (jag vill va fri)
voice.
många uppmaningar, tips och sänkningar. rösterna skiljer sig från hörn till hörn, men dem slutar inte höras. dem skriker i mina öron om nätterena, på dagarna. ensamna stunder vrider dem sönder mina öron. att stänga av vore lättast, men då stänger jag bara in dem i mitt redan fullproppade huvud. snart sprängs det. snart. arma öron.
jag försöker lyssna efter dem som skriker på mig, dem som har ngt bra att säga. men jag hör bara dem som skriker sitt gällaste skrik i en påslagen microfon på min axel.
* det är svårt att urskilja rösterna.
* man känner sig så förbannat liten och svag i havet
* jag sträcker mig efter repnutten som ständit dras ifrån mig.
you did my truth.., hard.
It's time for makeup
Perfect smile
Then why do these tears come at night?
People can take everything away from you
But they can never take away your truth
But the question is..
Can you handle mine?
Perfect smile
Then why do these tears come at night?
People can take everything away from you
But they can never take away your truth
But the question is..
Can you handle mine?
While deep inside you're bleeding
måste säga att det börjar bli rätt kul att gå till kylsåpet. bara öppna och gå därifrån. lite skrattretande att höra dig gå dit 2sek efter. alltid.
eller ser att man står och håller på med ngt i köket, känna dina blickar och ditt närmande bakom axeln. suck.
denna kontroll.. back, lr bara aldrig försvunnen?
--------------------------------------------------
Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna runaway?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life
------------------------
det är inte hur man har det,
det är hur man tar det.
shape up. du är van. van, så van. du kan det här, det har du alltid gjort.
inget är nytt, inget är svårare eller hårdare.
du kan slå ner det, känslan och hatet. oron och rädslan.
det är nu det är som bäst, det är nu det borde vara som lättast.
din svåra tid har varit.. den är över.
den är en sån jävla forn historia. live your life, and do it well.
med glädje, för det är ju det du känner.
inte sorg och rädsla.
kärlek och gl´ädje. det är vad du känner. det är vad jag känner.
eller ser att man står och håller på med ngt i köket, känna dina blickar och ditt närmande bakom axeln. suck.
denna kontroll.. back, lr bara aldrig försvunnen?
--------------------------------------------------
Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna runaway?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life
------------------------
det är inte hur man har det,
det är hur man tar det.
shape up. du är van. van, så van. du kan det här, det har du alltid gjort.
inget är nytt, inget är svårare eller hårdare.
du kan slå ner det, känslan och hatet. oron och rädslan.
det är nu det är som bäst, det är nu det borde vara som lättast.
din svåra tid har varit.. den är över.
den är en sån jävla forn historia. live your life, and do it well.
med glädje, för det är ju det du känner.
inte sorg och rädsla.
kärlek och gl´ädje. det är vad du känner. det är vad jag känner.
dagens!
skillnaden mellan stenhård disiplin och tappad kontroll är nog rätt hårfin.
eller är det den hårda disiplinen som blir för hård och bidrar till en tappad kontroll?
det har jag tänkt på idag. vad mina handligar egentligen beror/-de på,.
annars hare varit matning av hästar , fast de snikna jäklarna gillade inte korven som jag så snällt gav d3em, ELLER knäckebrödet. gilalr inte hästar knäckebröd? eller är de dem nedra ankorna som gillar det kanske ?
men ruttna äppelbitar och morötter, det gick minsann bra!
jag kände mgi så fri.
bara skogen och jag.
det kändes bra - jag kunde.
jag trodde inte att jag kunde, för jag borde inte kunna. jag ahr inte den fysiken, nu.
så egentligen.. men sen kom jag på att den där järnviljan. man kan om man vill.
jag kan om jag vill.
diciplin, vilja, tvång. kalla det vad man vill. den är bra om man använder den rätt.
ingen prestationsångest behöver vara där mer,
men jag tror den har bytts ut,
men annan ångest.
ångest som ångest. eller?
eller är det den hårda disiplinen som blir för hård och bidrar till en tappad kontroll?
det har jag tänkt på idag. vad mina handligar egentligen beror/-de på,.
annars hare varit matning av hästar , fast de snikna jäklarna gillade inte korven som jag så snällt gav d3em, ELLER knäckebrödet. gilalr inte hästar knäckebröd? eller är de dem nedra ankorna som gillar det kanske ?
men ruttna äppelbitar och morötter, det gick minsann bra!
jag kände mgi så fri.
bara skogen och jag.
det kändes bra - jag kunde.
jag trodde inte att jag kunde, för jag borde inte kunna. jag ahr inte den fysiken, nu.
så egentligen.. men sen kom jag på att den där järnviljan. man kan om man vill.
jag kan om jag vill.
diciplin, vilja, tvång. kalla det vad man vill. den är bra om man använder den rätt.
ingen prestationsångest behöver vara där mer,
men jag tror den har bytts ut,
men annan ångest.
ångest som ångest. eller?
jag vänder aldrig helt om,
det där var vad du skrev till mig när du gjort mig besviken, fruktansvärt besviken
"(..)jag har svikit dig, jag vet! Jag vet inte hur jag ska göra för att reparera det.. Men viljan att reparera finns, hjälp mig att använda den!". för ngt år sen...
viljan finns här med, nu, det ska du veta.
jag kan säga lite mer än "jävla larv" nu, forhoppninhsvis.
trött på natten, som var min dag.
med påsar under ögonen som avslöjar mina ord,
försöker jag förbrilt ta hjälp av den kartas innehåll ,
vars yttryck jag inte gillar. men vars effekt jag så sorgset
är beroende av.
jag ritar mig ett eget moln, som jag med suddig blick
ser som mjukt och rosa, men kroppen påminner mig
om mitt underlags taggiga kvistar.
ack du arma kropp. sök upp dig din ro och ..SOV!!
a walking disaster
himla golv. jag vill bara spotta på det, men då kmr jag bara halka och strutta ännu hårdare i det.
ajaaaah, inte mkt att göra åt. idag blev helt enkelt en..golvdag!
efter golvet på nästan 9h, vart det promedad i 1h, med mamma.
prat prat om tomorroooow. inte prata, bara lyssna. kan kortfatta det med 2ord, men det vill jag inte.
jag har lyssnat, men min viljan är inte din lag, inte längre. jag vet inte om jag ska lita på att du vet vad som är bäst för mig. inte för att jag heller kanske vet det. men ge det lite tid, snälla. ge mig lite tid, för jag vill ge det tid. jag har alltid givit dig tid, en massa himla tid. tid tid tid tid tiiiid.
"du kan omöjligt orka"
- well.. jag har inte så mkt val just för tillfället.
jag orkar, för att jag vill.
allt handlar om vilja.
wave goodbye to all,
as I fall.
a walking disaster
as far as I can tell
It's just voices in my head
Im I talking to myself?
'cause I don't know what i just said.
a walking disaster.
i will let you know, varför vi fortsatte leva bakom stängda dörrar.
varför vi var så rädda för ett agerande.
