min tur.
igår igår igååår, vare bio, baksmällan! den avr rolig den, haha! åh så himla typisk, film! :P
min mage är svullen, jättemkt svullen och jag sitter och tänker på varför, hur det kunde bli sådär/här. och det är väl klart att det varit i mina tankar, det där nedra lilla ordet "varför?" det gillar att ligga där i mitt arma huvud och gnaga. men nu tänker jag lite swischat, inget dykdjup i hjärnan som man de ensamma nätterna har en tendens att göra. inte bara hoppa från kanten, nej ett riktig dyk från 10an, så hjärnan bara splaschas i en enda stor gröt och allt man kan göra är att ligga och plaska runt. värdis, I know.
och nu satt jag här med min mage ige, fick för mig att läsa min gamla blogg, från typ aug -07.
det är så sjukt. i en av mina första dikter jag skrev för ett par år sedan löd sista raden "jag vill inte dö, bara ta en paus". jag skrev att jag ville hamna i koma och bara ta paus från världen ett tag, för att ta nya tag. och nu, i den där bloggen ser jag hur jag bara gick och längtade efter ett stop. jag orkade inte mer, det enda jag såg var röda stoppskyltar men inget INGET stoppade mig förrän jag gick ut där på gatan och blev totalt överkörd. thats my stop.
det efterlängtade stoppet blev en totalkrash, kanske behövlig?
jag stannade både fysiskt och mentalt. jag var ingenting, bara ännu en belast för sjukvården. jag försökte ta mitt liv utan att veta det. dem kämpade för att återuppliva ett överkört barn vars kropp var det enda de kunde se. tejpa ihop såren som orsakade de intre blödningarna som aldrig tog slut. sy ihop min halverade hjärna och få tillbaka synen till mina ögon. dem kämpade och slet, jag öppnade ögonen till den värld jag försökt gått ifrån. jag blundade och öppnade dem igen. samma värld, men med ett nytt perspektiv.
det var länge sen nu. snart ett halvt år sen. snart 4månader sen jag började leva, med mitt nya perspektiv.
men ett av stygnen i min kropp tycks ha gått upp. men det är mitt jobb nu, min tur att sy.
min mage är svullen, jättemkt svullen och jag sitter och tänker på varför, hur det kunde bli sådär/här. och det är väl klart att det varit i mina tankar, det där nedra lilla ordet "varför?" det gillar att ligga där i mitt arma huvud och gnaga. men nu tänker jag lite swischat, inget dykdjup i hjärnan som man de ensamma nätterna har en tendens att göra. inte bara hoppa från kanten, nej ett riktig dyk från 10an, så hjärnan bara splaschas i en enda stor gröt och allt man kan göra är att ligga och plaska runt. värdis, I know.
och nu satt jag här med min mage ige, fick för mig att läsa min gamla blogg, från typ aug -07.
det är så sjukt. i en av mina första dikter jag skrev för ett par år sedan löd sista raden "jag vill inte dö, bara ta en paus". jag skrev att jag ville hamna i koma och bara ta paus från världen ett tag, för att ta nya tag. och nu, i den där bloggen ser jag hur jag bara gick och längtade efter ett stop. jag orkade inte mer, det enda jag såg var röda stoppskyltar men inget INGET stoppade mig förrän jag gick ut där på gatan och blev totalt överkörd. thats my stop.
det efterlängtade stoppet blev en totalkrash, kanske behövlig?
jag stannade både fysiskt och mentalt. jag var ingenting, bara ännu en belast för sjukvården. jag försökte ta mitt liv utan att veta det. dem kämpade för att återuppliva ett överkört barn vars kropp var det enda de kunde se. tejpa ihop såren som orsakade de intre blödningarna som aldrig tog slut. sy ihop min halverade hjärna och få tillbaka synen till mina ögon. dem kämpade och slet, jag öppnade ögonen till den värld jag försökt gått ifrån. jag blundade och öppnade dem igen. samma värld, men med ett nytt perspektiv.
det var länge sen nu. snart ett halvt år sen. snart 4månader sen jag började leva, med mitt nya perspektiv.
men ett av stygnen i min kropp tycks ha gått upp. men det är mitt jobb nu, min tur att sy.
Kommentarer
Trackback
