backtolife

vad var det för känslor som övermannade mig igår, när jag bara gick där och trodde det började regna.
torkade bort dropparna från kinden, men dem bara fortsatte. det regnade inte.
tårarna bara strömmade och bilder, ord och uttryck spelades upp som en film framför mina ögon. jag blundade hårt och såg dem bar tydligare. tittade, men den försvann inte. thriller, drama, biografi, fakta, kalla det vad du vill, för mig var det skräck.
var det verkligen ett sms som utbröt det laddade startskottet, den sista droppen över bägaren.
varför var det just mitt liv som skulle dras bort. det jag gjorde varje dag, det enda jag ville göra och det enda jg gjorde.
träningen. efter 17års tid, varför skulle den drabbas? det var ju mitt liv..
fysiskt var jag så jävla stark. jag trodde mitt psyke kunde mätas till samma grad. jag trodde faktiskt det. jag hade ju varit så stark, jag ahde ju orkat så många år.

vad var det egentligen som hände, den där sommardagen. när jag fick ngt för mig.
när jag slängde mig in i ngt jag inte visste vad det innebar. för ett år sen. när jag så oskyldigt började fiffla.
för första gången sket jag itne i mig själv, nej. för första gången blundade jag för allt runt omkring mig. nu  ville jag bara bort. jag lyckades, nästan.
varje dag blev en kamp för att snabbare kämpa mig igenom livet, få det överstökat, jag orkade inte mer.
jag fortsatte kampen, gav allt, som vanligt. 110% från början. jag såg inte ngt annat utom målet, att komma bort.
instingtivt sprang jag bara, ökade farten ju närmare jag kom. en kamp för ogrundad för att veta att jag måste förlora.
tillslut gav jag allt för att vinna. allt.
jag låg där med handen på bröstet och tänkte, en promenad till, en timmes till springandes, så kanske det är över imorgn. då kasnke jag är imål.

idag är jag glad att jag misslyckades. jag är glad att jag förlorade.
men jag har itne accepterat ärren än.

räddslan att misslyckas finns där än..