backtolife

med ögonen öppna går jag bara och tittar, men en tom blick. jag rä inte blind, men jag ser inte.
däremot när jag blundar, turn my body up side down, så att ögonen snurrar runt, då ser jag.
öppnar jag ögonen är det lika mkt där, inget. en hjärna, min hjärna, massa trådar och gröt. IT*S A MESS.
men fortsätter jag ha dem stängda ser jag det man inte borde kunna se, tankarna. dem är för långa.
jag behöver en sax, klippa av dem. mina tankar är för överdrivna, för långa helt enkelt. men what if jag klipper dem för korta och inte kan se mer än den tomma vägen jag går på, eller om jag inte klipper tillräckligt? jag vågar inte.
det är enklast att bara öppna ögonen och gå, fortsätta gå. även om jag inte ser. hoppas på att ngt där framme ska säga stopp, lr bara säga ngt.
eller? vad hoppas jag på? vad tror jag på? what do I belive in?
ödet? njaaee kanske.
jag tror att allt löser sig till slut, jag tror på att det som inte dödar en gör en starkare. inte så konstigt att jag känner mig svag, jag är ju mitt inne i det som skulle kunna döda, men som inte gör det, för jag kämpar och låter den inte göra det, jag vill ju ha den där styrkan. I started a fight, kasnke tog mig vatten över huvudet? nej, den här stiden var inget jag valde, bara ngt jag kastades in i.? för jag vet,
även om jag känner mig fördjävla svag och ynklig nu, så vet jag. att när det här är över, ja då jävlar är jag stark.

jag har klarat mig förut, varför skulle denna gången vara annorlunda?