backtolife

jag börjar sudda ut minnen, gamla minnen.
jag vill inte det. eller egentligen, det är väl dem som ska bort, dem är väl inget at ha. gjort är gjort, så är det bara. ta framtiden med storm. men då klipper jag länkarna, det som gjorde att det blev som det blev, är det så smart? vad hände med bearbetningen? jag orkar inte se film efter film, bildspel efter bildspel av gamla minnen och hemska känslor. det river och skär. men varför gör jag som jag gör?
så länge jag kan minnas har jag plågat mig själv, varför, ja det kan man ju undra. för att jag hatade mig själv, för att du gjorde mig illa? och du också.
jag tkt väl att det var det jag förtjänade, ingenting. ont. pain.
men varför. varför sparkar jag på mig själv om och om igen. skiter i skorna och går till fötterna blöder, för att finna mitt mål. vilket jävla mål. varför mådde jag så dåligt. och jag som ända trodde att allt var bra.
jag sliter sönder min själ, för det är ingen som ser. jag framkallar ångest så hård att jag vill vända ut och in på mig själv och slita det redan sönderklippta innehållet. jag vet inte hur många gånger jag stått där med den där tanken, och ser i ögonvrån hur det blänker ur min hand. men inte ens det klarar jag.

får ajg må dåligt? nej, det är just det. jag lever så jävla fint nu. jag har inte ens en anledning till att gråta, eller vilja, eller behöva. jag skäms så mkt, det är dem som ahr det så jäääkla mkt värre, så då kasnke det är lika bra. att jag gör som jag gör, mot mig själv. så länge det inte drabbar ngn utom mig.