rädsla
jag vet inte om det är för att det inte längre känns som att ngt riktigt spelar roll.
för där går jag, på mörka vägar, svarta stigar. allt är svart, ser varken fram eller bak. armarna hänger dinglandes rakt ner, fötterna korsar sig fram, nacken böjd bakåt, ögonen riktade mot den mörka himlen, öronen försedda med hörlurar. där går jag.. utan en muskel som kommer kunna springa eller slå, utan en tanke på vad som kan gömma sig i mörkret. är jag inte rädd?
nej jag är inte rädd, för det spelar ingen roll. ingen roll ifall min kropp ligger kvar där imorgon bitti. kasnke en morgonjoggare som letat sig till skogens frid hittar kroppen. bryr jag mig inte? nej, jag vill inte dö, men det är inte riktigt såhär jag vill leva mitt liv.
ingen är orädd, så vad skrämmer mig?
maten. jag är rädd för allt vad det innebär. jag kan gå där på min mörka stig, men en portion mat framför mig, utan någon stans att gå eller gömma sig, kan skrämma mig till tårar. paniken kan kripa tag i mig så hårt pga äpplet, brödet, korven, bullen, allt.
släcktmiddagar och den snara julen skrämmer skiten ur mig.
där har vi min rädsla. 
ngt är fel, vad? varför kan jag inte bara vara normal? jag vill ju..
