backtolife

mitt skal var målat, likt en blommig tapet var jag täckt av glada färger.
varje dag var så lätt, när vi sågs och hade kul. en vän var fint. ett lyckorus.
spred min lycka som en vinande fläckt, allting resulterade i något bra.
skrattet visade tänderna, som utgjorde min mur mellan oss, mer fick du inte se.
stegen mellan oss blev allt mindre, en dag föll du och tog tag i min tapet, som du trodde var jag.
limmet var dåligt och släppte från väggen. du såg mitt mögliga under.
det angripna trät avr lätt att dra sönder, din insyn förbryllade.
min blottade själ blev en skrämmande bekännelse av den personlighet jag visat.
mina blommor vissnade och du klev in i min nakna hemlighet.
såren började blöda och där inne satt en liten rädd flicka med rinnande tårar.

vad hände med din otur, flicka lilla?
vad är det som gör så ont, är det verkligen du som gör dig så illa?

du visa mig kärlek och vändskap jag inte visste fanns. du bar upp mig när jag föll, förklaradade att jag var värd bättre. du fick mig att kämpa, stå ut och leva. vi var så nära, gjorde så mkt och tillbringade tiden tillsammans.
du sa att du älskade mig och jag dig. vi var vad vänner ska vara. där.
jag fanns alltid där and I still do. men när jag behövde dig som mest, gick du.
du försvann och allt blev mörkt. ingen hade ågonsin betytt så mycket som du gjorde.
nu visar du dig ibland, när det passar. men du finns inte där längre. 
jag har aldrig förr kännt en sådan besvikelse. du svek mig, hårt. för jag gav dig min själ, som du hoppade på.
..och jag kan inte släppa dig.