backtolife

min mamma gav mig den här tröjan när jag låg på sjukhuset, "Im the sweetest trouble maker"
om vi tar bort sweetest kan jag nog hålla med. "Im a trouble maker" tror jag stämmer in ganska bra nu.



alvar idag, ja det kan vi inte förneka. men jag behöver det. för jag förstår nog inte. kör bara på och tror att allt löser sig, men det gör ju inte det. eller jo, men det kan vara en onödig massa tid som går till spillo.
jag blev rörd, för att du bryr dig så.
men jag blev rädd, för att du tar det så "hårt".
du bad mig att titta i dina ögon och frågade om jag kom ihåg vad jag sagt om dem "att ögon aldrig kan ljuga", precis, sa du.
jag tittade i dina ögon. mina var nog rätt tomma, men dina? nej.
tårarna började rinna, gick inte att stoppa.
för i de där vackra ögonen såg jag smärta. lite smått panikslagna, antagligen över det faktum att det är sämre och att allt jag kämpat för kan glida ut i sanden. panik för att du inte vet vad du ska göra. eller?
jag tvingar dig bara stå där utanför och titta på.
jag måste göra det här, själv. du kan inte ta på dig det här, mina problem.
det är för stort, för tungt.
jag vet att du inte kan blunda, jag vet att du inte kan titta bort.
och du hjälper mig, det vet du. mycket!
men jag kan inte tillåta att se dig med den räddsla och smärta som fanns i dina ögon, och veta att det är pga mig, det går inte.
förlåt älskling, förlåt. jag ska inte göra dig illa mer nu.. <3

jag trodde bara att det drabbade mig. spelade ingen roll hur jag mådde, för det var ändå bara ..jag,
men jag är inte så säker på att det är så längre..