det är väl ganska lätt?
En enda värld i mörker, en bur av natur
människor som andas utan att veta hur
ett liv kan bli flera och flera kan bli ett
förstår du vad jag menar, det är väl ganska lätt
i inlägget i förrgår, dagen innan golvningen. skrev jag att jag kände ångest. eftersom jag inte spytt. jag kände ingen riktig glädje över att faktiskt lyckats med ngt. bryta ett destruktivt beteende som pga ångest dagligen upprepades. att faktisk på ngt sätt lyckats styra den där ångesten som bara tog tag i mig, nedvärderade mig själv och slängde mig utan vidare känslor på ett kallt golv, över en hink. eller i en dusch där jag förblev under vattnet tills det kallnat. vart var min stolthet? för ngn form av ..vinst?.. borde jag väl fått känna? men nej. ångest. det var som att jag gav med mig, "jag orkar inte mer" och dagen därpå låg jag där på golvet och mådde skit. mådde jag bättre efter? ja, ett tag. kortvarig lycka. men den lurar mig. att eftersom att det känns bättre efter, om må så vara bara för ett litet tag, tror jag att det är en "lösning", ett dämpningssätt mot ångesten. aldrig lär jag mig. aldrig.
men nu när jag "testat"...igen. borde jag då inte kunna komma ihåg att det inte alls känns så mkt bättre efter? att det inte är värt det. men kan ja verkligen styra allt till 100%? ibland tror jag det. men när jag väl ligger där och skriker STOPP, och det inte upphör. då undrar jag..
