backtolife

det var inte jag som blåste åt fel håll. det var inte jag som sa åt vinden att vända.
jag ahde inte allt, men jag trodde det.
nu har jag allt, men kan inte riktigt nå det.



men ja, du kasnke har rätt. jag har bäddat min säng, och så får jag ligga.
ingen tanke går i dem banorna att jag kan bli arg, orolig, ..besviken.
jag får inte ens använda ordet. jag får inte vara så ofärskämd, jag är ju sjuk. så som jag fått människor runt om mig att må, hur jag har glappat deras liv, hettat upp oron till max. där jag ligger och skriker efter hjälp, i en kropp som ingen kan nå. med kniven hårt mot halsen, i ett rum omringat av plexiglas.
hur kan jag då ens ta ett andetag för att fullfölja en mening om att jag är besviken eller arg. att ngt en annan människa gjort kan ha skrämt mig. hur ska jag kunna känna dem känslorna mot folk som gjort och offrat så mkt för mig? hur ska jag någonsin lyckas visa tacksamhet, inte precis genom ilska.

jag är jag. för tillfället drar jag runt på en sjukdom. ungefär som ett brutet ben, bara det att benet inte går att tyda. det sitter där ingen kan se det, i en form ingen någonsin sätt. det borde inte finnas där, den fyller ingen funktion, så vad är det som ska läka?

men jag är bara en vanlig människa, jag. precis som du.