backtolife

närmare 22.00 höll jag på att dö av hjärtsnurpf av mammas biltuta bakom ryggen. hur lyckas man,? haha!

efter ca 1h började jag förstå att jag var lost. mobilen höll på att ladda ur, pratade med A, och sen sa jag att jag tappat bort mig och att jag skulle smsa senaste gatan jag gick på innan mobilen dog, så kunde hon hämta upp mig sen när bilen kom hem. det sista jag sa var "viksjöleden". hur skulle jag kunna veta att den var så in i helskotta lång?!

de 4 kommande timmarna spenderade jag tilla tt hitta hem. jag trodde jag avr på rätt spår när jag till höger såg mig själv gå förbi jakobsberg centrum (ooohooooj, how did that happend??!) först efter det förstod jag att jag kasnke borde vända. 

såg A köra förbi, vinkade som en galning, men swoch så hade hon åkt förbi. jag sprang över gatan utan att tänka på att jag kasnke inte borde gå tillbaka eftersom jag just kommit fram till att dte varf fel håll, men jag tänker inte.. :P (pik mot mig själv!) ser henne igen,  hoppar upp på ett bro-räcke och fladdrar utav bara den, men icke, swoch så är hon förbi igen.. 

mamma ringer henne och tillslut hoppar även hon in i bilen och ja, 5h efter utg¨ng hittar hon mig. kaos. 

jag är vilen. för vilsen för det här. 

haha jag bara skrattar, helt sjukt!! jag är 18år och tappar bort mig ngt GROVT i en stad jag växt upp och bott i under hela mitt liv, och det värsta av allt. jag hittade ju verkligen inte hem heller. 

aldrig gå utanför dörren om du ej har med busskort, nycklar och (laddad!!) mobil!: //D.