backtolife

exhausted. trött och sliten till max. 

över 2h igår och närmare 3h nu på morgonen har jag spenderat på badrumsgolvet. helt sjukt.

jag brukar oftast inte vara den som låter små hinder stoppa mig. och detta är inget undantag. shit happends, men nu har de h¨änt några gånger för mkt, för att det bara ska gå att förbi se. 

men hinder kmr och hinder ska man hoppa över. s¨å nu hoppar vi. hopp hopp.

okej, lite seriöst nu. 

jag är ganska kluven. till en början förstod jag inte att livet kunde vara lättare än vad mitt var. men ngn sa till mig att livet jag levde var fel. jag började jämföra, hur ser erat liv ut? 

det fanns några likheter hos vissa, de som mådde dåligt. jag förstod att det krävdes en förändring, jag började bry mig. det skulle jag aldrig ha gjort. jag hade stått i helvetet utan att ens se eller känna elden. jag gjorde det till ngt bra, blundade och låtsades att jag var på en het strand i paradiset. jag levde bra. tryckte undan det verkliga. livet, det riktiga, sprang ifatt mig och hoppade upp på mina axlar så att jag föll. 

från de ögonblicket då jag öppnade ögonlocken, gjorde jag det så mkt sämre. jag såg vart jag var och vips stod jag med lågorna upp till halsen, och vad värre var, nu var jag medveten om det. 

jag grävde och grävde mig ner, förbi lågorna, ner längst kolen och vidare till askan. ush vad jag grävde ned mig. 

sen kom en vändning och jag började gräva mig uppåt. ojsch, det gick snabbt. och jag mådde bättre. 

jag strräckte mig så låååångt. jag nådde himlen. fyfan vad lycklig jag är. 

den förvirrande och kluvna delen uppstår då mina fötter fortfarande står kvar i helvetet. det ligger och brinner på mina fötter som skavande skavsår.

hur kan man må så bra? vara så glad? så tacksam? 

men ändå tvingas att fortsätta gå på den snariga ojämna mörka stigen?