american pancakes.
dagens lunch. en utmaning, helt klart. men det går, för framför mig har jag min hjälp. utan den där in front of me hade jag aaaaaaldrig ätit det här, never ever. tror jag aldrig gjort det heller.. huvudet säger nej, det som är lite vridet. men det ska fan inte få styra mer. om man inte kan tillåta sig riktigt, får man tvinga sig tills man tillåter sig, för egentligen .. var det lite gott. ;) 
det kanske inte går fullt så fort, men huvudsaken är att det går framåt.
jag vet inte ens om personen i fråga vet att han hjälper, but he does. :)
och jag vet inte hur jag ska förklara hur ngt så lätt kan vara så svårt. det är ngt jag stör mig på varje dag, som jag så gärna skulle vilja ha svar på. vilja ha förklarat. så hur ska jag kunna förklara varför, när jag inte ens kan förklara för mig själv?..
Kommentarer
Trackback
