backtolife

i hela mitt liv har jag längtat efter att fylla 18. det har liksom varit det stora, det man "levt för". tänkte att "bara jag kmr över den gränsen, då äre lungt. jag får bestämma själv och göra som jag vill. jag blir min egen, jag får bestämma över mig själv". 

well, jag fyllde 18 och jag var mindre och dummare än någonsin. 

men nu har det ändå gått ett tag, blir det inte mer än så här, är det verkligen som alla säger, att 18 är ingen ålder, utan bara en siffra. man kan vara 22 och bete & känna sig som 13. 

men jag är ju 18 och jag vill känna mig som det. jag ahr ju alltid klarat mig själv, vad hände? jag bara föll, blev så svag. och nu när jag är stark igen, nu när jag kan klara mig själv, då låter mig ingen göra det? 

nu när jag till och med "har åldern inne" så att säga, då ska jag behandlas som om jag vore 8 minsann. går vi åt fel håll, går mitt liv åt fel håll? jag trodde jag nyss vände på det, började jag om från start? är jag liten igen och håller på att växa upp... igen?  ligger jag 10år efter`?

jag skiter i om det bara är en siffra som tillåter en att köpa lite ynka öl på konsum lr gå in på ngn klitchig krog i stan. jag vill inte vara ngn hjälplös liten skit längre. jag vill vara som jag brukade vara, jag vill klara mig själv. 

jag är stor nu.