backtolife

- hallå, du mår pyton där inne lr? 

- nejdå, det är lungt med mig.. 

- aha.. ha. det där oförklariga.

- vadå?

- ja, vi vanliga människor har ju lite svårt att förstå det där.

- hur menar du? 

- ja, vi andra brukar ju må dåligt när vi spyr.

såklart jag mått bättre, det förstår du väl. men jag har ändrat inställning, jag har stängt av. du lärde mig. "vi andra vanliga" snälla, säg inte sådär. jag är som alla andra, som ni andra. jag är precis som du, vanlig. men jag utvecklade ngt som satte sig i psyket. jag formades mitt framför dina ögon, men du såg inte, vet du varför? precis, du gjorde samma sak som jag sen gjorde, som jag gör nu, su stängde av. du gick där hemma, du mådde inte bra. mamma stod för tårarna och du vände blicken inåt, du såg inte, du ville inte. vi skrek på varandra, varje dag. 

jag kmr ihåg den där kvällen, så väl. en vecka efter att det offenliggjorts, för lillebror, som jag fick framföra. du blev utslängd. det gick fort, som allt annat. sen var det min tur. jag tänke gå till dig. första gången jag kände mig svag, allt jag ville var att slänga mig i din famn. jag satt bakom garaget i 1h, grät gjorde jag och laddade. jag laddade i 1h inför mitt planerande att slänga mig i din famn och krama dig. men jag visste inte om jag skulle våga, dels för att du aldrig sätt mig svag, gråta mer än utav ilska. och en kram, den kontakten hade aldrig funnits. 

1h senare stod jag utanför dörren där du var inne. hon hade ringt dig, du visste att jag var påväg. du öppnade dörren, mina tårar avtog och jag skulle slänga mig i din famn, men den var stängd. du bjöd på te. jag minns så väl vad du sa den kvällen. och det var inte det jag hoppats på. 

nu har du sätt mig svag, svagare än svagast. och du har öppnat dig. jag har gråtit med din hand under mitt huvud. jag har kramat dig. 18år fyllda och jag fick min.. pappa. 

du lärde mig hur man stänger ute, jag vill inte stänga dig ute.

men ser du inte hur lika vi är?, jag är precis som du, pappa.