snurr.
det är svårt att förstå ibland. när det enda rätta är att må dåligt, att det är en bekräftelse på att det man gör är rätt.
jag försöker att må bra, men det är ju fel. vad är det då man kämpar för? när vet man att det vänder, att man kan göra rätt för att må bra, att man får må bra då?
att må dåligt inte längre är en bekräftelse på det rätta`? vem säger till, låter mig veta?
jag mår bra, så in i bomben bra. sen kommer små snuttar, när jag gör fel. och jag vet att det är fel, men jag mår ändå bra. men de dagar jag mår skrutt och ändå gjort fel. när det är så fel som det bara kan bli, när jag vet vte vet att det inte är rätt, hur ska jag tolka det dÅ?
får jag bara må bra när jag gör fel, men må dåligt både när jag gör rätt och fel? tankarna snurrar, dem snurrar nog för mycket, jag tänker nog för mycket. för mycket för att hänga med i vad jag tänker. allt blir för mycket, överdrivet liksom.
men jag vill ju vara glad nu, för det är jag ju. jag har allt jag önskat mig, ett liv. som jag lever med dem jag älskar. be careful what you wish for. ajg är nöjd nu. är jag? ja, för fasen, jag kan inte få det mycket bättre. varför ska det här få förstöra? det ska det inte. så min glädje tränger igenom, för jag pushar på den. slår mig ut från de dystra väggarna för att lyckan ska nå ända fram, ut.
nu sitter jag här och hör de tunga stegen på övervåningen, rädd för att de ska byta håll mot trappen och gå ner. för att det känns som jag gjort fel. men jag vet att jag gjort rätt. men jag är ändå rädd, för att hon tycker att jag gjort fel. och då skäller hon, får mig att känna mig dum. och då vet jag vad konsekvenserna blir. om inte det ska få påverka mig, ska då hon få det? nej, inget får, men båda gör. mycket, a lot. hela tiden, varje dag.
jag får smyga, jag för mörka, för det som är rätt. detsamma gör jag med det som är fel. men det som är rätt känns som ett misslyckande för mig, i början. därför är det mycket tyngre att bli beskylld för det, påkommen för att göra rätt - för att det är för mig fel. de tankarna har jag förstått nu. men bara för att man förstår något behöver inte det betyda att man kan bemästra eller över huvud taget hantera det. jag kan itne det, inte alltid. känslor är något abstrakt, även om det är mina, i mitt huvud, i min kropp. kan jag inte ta på dem, jag kan inte se dem. jag kan inte vrida om eller slänga ut dem. men jag kan höra dem, jag kan känna dem, agera beorende på dem, styras.
det är svårt att förstå, och när man väl förstå. då måste man hitta ett sätt att prata med dem. prata med något som inte lyssnar.
jag försöker att må bra, men det är ju fel. vad är det då man kämpar för? när vet man att det vänder, att man kan göra rätt för att må bra, att man får må bra då?
att må dåligt inte längre är en bekräftelse på det rätta`? vem säger till, låter mig veta?
jag mår bra, så in i bomben bra. sen kommer små snuttar, när jag gör fel. och jag vet att det är fel, men jag mår ändå bra. men de dagar jag mår skrutt och ändå gjort fel. när det är så fel som det bara kan bli, när jag vet vte vet att det inte är rätt, hur ska jag tolka det dÅ?
får jag bara må bra när jag gör fel, men må dåligt både när jag gör rätt och fel? tankarna snurrar, dem snurrar nog för mycket, jag tänker nog för mycket. för mycket för att hänga med i vad jag tänker. allt blir för mycket, överdrivet liksom.
men jag vill ju vara glad nu, för det är jag ju. jag har allt jag önskat mig, ett liv. som jag lever med dem jag älskar. be careful what you wish for. ajg är nöjd nu. är jag? ja, för fasen, jag kan inte få det mycket bättre. varför ska det här få förstöra? det ska det inte. så min glädje tränger igenom, för jag pushar på den. slår mig ut från de dystra väggarna för att lyckan ska nå ända fram, ut.
nu sitter jag här och hör de tunga stegen på övervåningen, rädd för att de ska byta håll mot trappen och gå ner. för att det känns som jag gjort fel. men jag vet att jag gjort rätt. men jag är ändå rädd, för att hon tycker att jag gjort fel. och då skäller hon, får mig att känna mig dum. och då vet jag vad konsekvenserna blir. om inte det ska få påverka mig, ska då hon få det? nej, inget får, men båda gör. mycket, a lot. hela tiden, varje dag.
jag får smyga, jag för mörka, för det som är rätt. detsamma gör jag med det som är fel. men det som är rätt känns som ett misslyckande för mig, i början. därför är det mycket tyngre att bli beskylld för det, påkommen för att göra rätt - för att det är för mig fel. de tankarna har jag förstått nu. men bara för att man förstår något behöver inte det betyda att man kan bemästra eller över huvud taget hantera det. jag kan itne det, inte alltid. känslor är något abstrakt, även om det är mina, i mitt huvud, i min kropp. kan jag inte ta på dem, jag kan inte se dem. jag kan inte vrida om eller slänga ut dem. men jag kan höra dem, jag kan känna dem, agera beorende på dem, styras.
det är svårt att förstå, och när man väl förstå. då måste man hitta ett sätt att prata med dem. prata med något som inte lyssnar.
Kommentarer
Trackback
