backtolife

"det är bättre att du tar mer medicin, än att du mår dåligt. man får skrika, man får gråta, man får släppa ut"

men vafaaaan, det funkar som det är, jag vill snarare ta bort medicin än att lägga till. jag tror inte på att ngn tablett gör det lättare att äta, jga tror att det är så himla mkt mentalt. och vadå, när jag får tårar i ögonen numera är det för att jag blirså frustrerad på att de inte kan tro på att det "går så bra som det gör" att "jag mår så bra som jag visar", vafan, visst det är jobbigt ibland, men äta kan jag, det är inte det som är mitt problem. mitt problem är att jag ser en bild framför mig hur överkropen kmr vara som en boll och benen inte riktigt kmr att hänga med. men jag vet ju att det kmr jämna ut sig innan man hinner blinka, jag vet ju det. och det ör intget som stoppar lr hindrar mig från att gå upp i vikt, det är ngt som stör mig. men jag vill bara härifrån nu, jag vill komma ut till det normala. jag kan gärna fortsätta med näringsdryck och matschema för att gå upp i vikt, och avstå träning. det är inte det. jag är bara rädd att jag ska bli så insnöad här, bara se det som är sjukt och tro att det är normalt. det är en av mina största rädslor. skulle jag bestämma nu skulle jag skriva ut mig och gå på öppenvård, bara prata med ngn i veckan, men sköta all mat hemma. visst jag skulle kunna bara vara hemma, inte göra ngt annat, bara koncentrera mig på att äta enligt schema och gå upp till normalvikt. men inte här. då kan jag lika gärna ge denna plats till ngn som behöver den. visst, mittt läge var kritiskt, men nu är jag så pass klar i knoppen att jag ser varför jag blev sjuk. och min mening var aldrig att gå ner i vikt, nej, själva sjukdomen i sig var ngt som jag "växte in i".
nu ser jag NER på sjukdomen ur ett annat perspektiv, nu ser jag varför mina tankar som "ät, du kan kompensera med träning sen" uppkom, varför de fanns där. skillnaden nu och för några veckor sen är att jag kan byta ut de tankarna mot sånna som "du behöver inte träna nu, din kropp behöver inte det" "din kropp kmr jämna ut sig nu, det här är bara tillfälligt" "risken att gå ner i vikt är ingen du vill ta, för det är inte det du vill, du är bara rädd för att dina muskler aldrig kmr komma tillbaka, fastän du vet att de kmr det". så....  att sitta här och vänta in måltider bara för att "bevisa" att jag kan använda min mun och äta - känns ganska värdelöst. för det är inget problem.
jag har gnagt med tankar i mitt huvud dag in och dag ut, nu ser jag bättre. nu vet jag vad det handlar om, jag vet vad jag vill. det tog bara ett tag att inse att jag var sjuk, att acceptera det. nu är det accepterat så nu kan jag gå vidare.