backtolife

jag mår bra, säger jag. jag mår så jävla bra, tänker jag. jag mår så underbart fantastiskt bra, vill jag.
jag är inte sjuk, säger jag.
jag är inte frisk, vet jag.
 
jag vill inte vara sjuk, men jag vet att jag inte är fri... okej.
ibland är jag svag och erkänner. gråter ut mina ord i sms. svag.
men egentligen är jag nog inte svag, inte heller finner jag styrkan i att ta tag i det. men det är nog då jag inser att det inte går att leva såhär, jag är nog inte svag, bara trött. trött på att låtsas, förtränga. trött i kroppen, trött i huvudet, för att fortsätta som det är. 
men sen glömmer jag. glömmer hur det är att ligga där på golvet, när kroppen krampar och allt går åt fel håll.
- blodet utanför kroppen, då det borde pumba inombords.
- maten åker hiss, upp och ner, tills den avslutar på taket.
och mitt i allt, där ligger jag. ställer mig frågan om det är värt att leva, varför lever jag?
klamrar mig fast i den tunna tråden knyten till mitt liv. för jag vet att det är det enda liv jag får. men jag är inte alltid så säker på om jag vill leva det.

men sen.. ja. det är som bortblåst, glömt. och då när min handling, min förebyggande handling för att golvet inte ska bli ett kommande återbesök, borde komma. ja då ser jag inge fel med livet, då är jag "nöjd". jag mår ju bra, vraför ändra på ngt då? synd att förstöra när det faktiskt är bra. dagar, timmar, eller minuter senare. 
då blir jag påmind.
karusell.
hiss.
älskar att åka.
hatar att stanna.

orkar inte. Im fine.

don't worry