backtolife

du säger att du inte orkar, du ger mig inga val. du ger mig inga alternativ, mer än att jag ska orka.
vi båda faller, om och om igen. vi ställer oss upp lite halvt. vi säger att vi inte orkar. men till skillnad mot dig, har jag inga val. du har tagit dem. hur hårt ni än slår, får jag inte sätta mig ner och sitta där. jag måste stå, ni tar min balans och fäller mina ben, jag ligger ner och känner slagen. men jag får inte ge upp. nej.
jag gav upp, men inte ens det hjälpte.
jag får ligga d´är och blunda, .. och känna. men jag får aldrig aldrig slockna. 


så, vad är det som händer? jag har varit med om det så många gånger förr, jag borde ju veta vad som komma skall. men som du sa "hoppet är det sista som lämnar oss, man slutar aldrig .. hoppas."  och nej, inte ens jag, efter så månag år, slutar att hoppas. innan den där blixten slår ner, innan dina ögon blinkar till och byter identitet, innan allt. det är den synen jag vet att jag åter kommer få se, det är den jag alltid hoppas och tror ska stanna. men den gör ju aldrig det..
..och nu är vi här igen. bomb, blixt och åska, vad mer kan bryta ut. inte så att regnet gör ngn skillnad mer än att tvätta dina kinder, och mina.

hur många gånger kan man bli besviken? för nej, försvånad är jag inte. nepps nepps.
och hur kan jag känna mig så splittrad när jag bara utan förändring(?) lever mitt liv.
hur kan man bråka om ngn man inte ens vill ha. hur kan man dra i ngn som man bara puttar bort?
det är mkt jag ser, mkt jag förstår, men man kan aldirg förstå allt. nej.
jag förstår nog egentligen, men jag förtränger. vill inte se. det har jag aldrig velat. men jag påminns. ohja, jag påminns och jag känner. blundar jag så vrids ögonlocken upp, öronen slås röda av alla twister.

kan man kalla det här familj?