backtolife

jag vet inte, ibland spricker det bara. jag visste inte vart jag skulle. hade så ont gick ut på promenad. följde inte vägen, gick in i skogen. började springa, svängde av från stigen bara rakt in, hopapde över förfallna träd och över stenar och bäckar. sprang runt. visste inte vart jag skulle, inte vart jag var på väg eller vad jag ville uppnå. bara sprang. ville nog bara springa ifrån mig själv. orkade inte, stod inte ut.  ahjj.
 
jag kunde inte vara hemma, jag vill gråta. men det hör inte till min natur, det gör man bara inte, har jag fått höra, har jag fått lära mig. spelar ingen roll hur amn mår inåt, utåt ska man alltid visa styrka. låt inte själpa dig.
ingen får se, så vart kunde jag gå? under täcket är osäkert. det har och kommer aldirg bli säkert. mina gosedjur var min säkherhet som jag kramade så hårt så vadden nästan ramlade ur. sängen stod aldrig mot väggen, så att jag ifall att kunde trycka ner mig själv en bit där. så låg jag, nätterna igenom. intryckt, nedtryckt, förtryckt. rädd men fan så stark.

nu tog det stopp, igen. skogen, tack&lov. sprang. snubblade, orkade inte. föll mot ett träd, stannade mot det, satt, elelr lutade mig emot. tårarna rann. hörde ett skott, kom på vad att visa styrka innebar. torkade kinderna, ögonen.. sprang ut. hem. stark igen.

imorgon är en ny dag. en ny start.

då jävlar. imorgon. inget ska få stoppa. då ska allt gå bra. nu måste jag fortsätta hålla i det här. styrka greppet, för allt i världen INTE släppa..

imrogn..