backtolife

SNESTEG, ser varningslamporna stressat blinka i rött, sirenerna som ljuder i mitt huvud och stora stopp-skyltar framför ögonen. trots snesteg, har jag koll. jag tänker inte släppa taget om det friska, för att ramla tillbaka i det sjuka. jag vägrar. det här är nog det värsta som har hänt mig. av alla äckligt fruktansvärda händelser i mitt liv, tar nog detta priset. svårt att förstå? det här är det första som verkligen får mig att inse vad ständig kamp innebär. jag är ingen mördare, ändå ska jag döda en del av mig själv. spelar ingen roll på vilket sätt, bara jag dödar, jag kan inte hissa den vita victory flaggan förrän jag står där på begravningen och prästen bredikar om ett fortsatt liv för den döde delen. vilket jag då ska konfrontera med att det inte alls finns ngt fortsatt liv för den delen, knappt helvetet är dåligt nog för den. antingen låtar jag den döda mig, eller så dödar jag den, inte så jävla svårt val, men krävs en hel del MOD. styrka, kraft och jävlar anamma. 

jag vet att jag kan gömma en kniv och hugga mig själv, men jag måste hugga rätt. för delen är en vilseledande lurig och funurlig liten sak. en liten jävla demon som hoppar från axel till axel. om jag nu kämpat så hårt för att ta tillbaka mitt liv från den demonen kan jag inte bara chansa och hugga, så jag kanske dödar mig själv, nej jag måste träffa rätt.  

men nu ser och hör jag varningarna. jag vet att jag gjort fel nu, jag ser det nu. för varje steg jag tog fram, tog jag två bakåt. men så kan det vara ibland. jag tänker inte börja om från början, men jag får nog backa lite. sätta i handbromsen och sedan fortsätta frammåt. nu måste jag ta tag i det här, för det är inte okej.