backtolife

både du själv, ditt sms och ångesten innan förvarnade mig, men jag förstod inte. eller jag visste att ngt var fel, men ...att jag aldrig lär mig. visste ju, vet ju att du är instabil nu, jag vet ju det. och klumpen i magen, jag berättade ju det för dig. så fort jag kom innanför dörren, ditt humör, ditt sätt. ngt var annorlunda, men ändå så bekant. jag såg det på dig, du var nära. sen sprack det. telefonsamtal hit och telefonsamtal dit. tårar, skrik, frustration, panik .. ångest.

du orkar inte, det var som du stod och skrek

"jag orkar inte med dig mer, du sitter här och torterar mig. jag kan inte ta han dom dig längre, det är lika bra att du blir inlagd." 

du tänkte ta trippen till sjukhuset, du tänkte lägga in mig, du drabbades av panik. allt var så oförusägbart, jag var så rädd. det är jag fortfarande, räd och ledsen. du vill inte se mig, vi kommer inte ses på ett par dagar, sa de till mig i alla fall.. 

på andra sidan luren, kom fort som fan, tog mig därifrån. vi flydde. 

nu är det lungt igen..  

...när du tappar kontrollen blir jag så rädd. 

förlåt.