backtolife

A:s dator kan man ju iaf förlita sig till, oftast.

samtal imorse. låt mig bara vara.
planera hit och dit. här ska du äta.
det ska du äta. hit åker vi.
det här lagar vi.
bad om mammas nummer.
suck.

att be om hjälp är en sak.
men att ngn annan försöker ta övertagen.
nej då får det vara.
då blire fel, och jag gör allt för att trotsa.
tyvärr.
gör det motsatsa, bara för att visa att ingen kan
eller får bestämma. jag kan själv.
som ett litet barn.
envis. så jävla envis.

yeppyepp. in daaah schoool.
restdag idag, så planerna var att stanna hemma i sängen. inte gå upp.
jo, men inte till skolan i varje fall. bara slappa runt, kasnke städa lite.
men iiiicke.
här är jag i skolan, gjorde misstaget och frågade läraren igår, om jag skulle vara här.
"vi har diskuterat dig, och ja.. du måste nog komma. vetu vad du ska göra? neps. men 9-15 i will be here.

igår,
alla är lika förvånade, varje gång.
tistnad, sen..
"hur orkade du?"
känns som att jag lyckats med ngt ingen trodde var möjligt, då känns det bra. "ha, jag kunde göra ngt som ingen trodde var möjligt". ända tills jag inser att det varken var en positiv handling, ingen stödjer det med glädje OCH det blev mitt fall. i slutänden var det just det jag INTE gjorde. orkade inte. suck.
inte ens jag kunde, som om jag skulle vara speciell. nepps.

datum börjar närma sig. som påminner som last year. mindre trevliga minnen kommer på besök. någon som petar med fingret i min mage, påminner mig om det som var, det jag hade. det som inte längre finns i mina händer. det jag förlorade och aldrig kommer få tillbaka.
jag vill ju inte tillbaka till det som var, men kasnke det jag hade. dubbelmoral. det som jag hatar så mkt. visar jag själv om och om igen.


jag älskar dig. jag älskar dig.
jag vill inte tynga er. förlåt.
you're all I need. you are my everything.

GA

                                                                                              <3

sitter med kylklamp mot halsen. det hände igen.
igen!!
förvånad, varför låter det som att jag blir överraskad?
"men herregud, det hände EN GÅNG TILL" :O
vad är oddsen?
jo ganska stora. tyvärr.
jag vill ju inte. ush.
försöker hålla mig borta, det går ett tag.
sen smach, orken försvinner.
fattar inte what to do. alvarligt. sick.

kallelse, måndag. ush.
jag vill ju.. inte egentligen. men jag har ju gått med på det.
det blir nog bra. måste gå in positivt.
jag vill ju bli bra och då måste jag make a move.
vilket jag gör nu..

fan vad jag hatar det här.
inte att jag behöver ligga här. nej.
men att jag måste säga att jag gör det.
det gillar jag inte.
jag kan ligga där i min ensamhet.
men sen när jag måste förklara. då blir det svårt.
säga som det är, vilket jag gör.
jag ska inte sluta vara ärlig.
för då stänger jag av, skärmar in.
då är kampen förlorad, kasnke.
och bara för att jag säger att jag itne bryr mig om jag ligger där,
betyder det inte att jag inte vill bli frisk. för det vill jag.
jag vill vill vill. självklart. vem vill vara sjuk? ingen.
inte ens jag.
men det är en del av mig som fortfarande inte förmår sig,
..att släppa..

En enda värld i mörker, en bur av natur
människor som andas utan att veta hur
ett liv kan bli flera och flera kan bli ett
förstår du vad jag menar, det är väl ganska lätt



i inlägget i förrgår, dagen innan golvningen. skrev jag att jag kände ångest. eftersom jag inte spytt. jag kände ingen riktig glädje över att faktiskt lyckats med ngt. bryta ett destruktivt beteende som pga ångest dagligen upprepades. att faktisk på ngt sätt lyckats styra den där ångesten som bara tog tag i mig, nedvärderade mig själv och slängde mig utan vidare känslor på ett kallt golv, över en hink. eller i en dusch där jag förblev under vattnet tills det kallnat. vart var min stolthet? för ngn form av ..vinst?.. borde jag väl fått känna? men nej. ångest. det var som att jag gav med mig, "jag orkar inte mer" och dagen därpå låg jag där på golvet och mådde skit. mådde jag bättre efter? ja, ett tag. kortvarig lycka. men den lurar mig. att eftersom att det känns bättre efter, om må så vara bara för ett litet tag, tror jag att det är en "lösning", ett dämpningssätt mot ångesten. aldrig lär jag mig. aldrig.

men nu när jag "testat"...igen. borde jag då inte kunna komma ihåg att det inte alls känns så mkt bättre efter? att det inte är värt det. men kan ja verkligen styra allt till 100%? ibland tror jag det. men när jag väl ligger där och skriker STOPP, och det inte upphör. då undrar jag..

golvning igår, 1,5h.
över nu.
move on.
gå vidare. glöm och gå.
nya tag.
du kan.
jag kan.

det här är inge kul längre. jag ockar inte.
men jag måstemåstemåste.
orka för er.
för så fort jag tänker på mig, är det bara
punishment
det enda som kmr upp.

hur kan det vara såhär?
gahgahgah!

fan varför står jag fortfarande upp? jag borde ligga.. kämpa.
men jag kämpar ju!" det är ju det jag gör!!
det är ju därför det känns så färdjävligT!

kom igen nu! du vet att du KAN KAN KAN KAN!

jag borde vara överlycklig, borde känna mig stark.
starkare än på länge.
dagar, 3fria dagar. inte en enda golvning.
inga spyor, inga kalla hårda golv..
vart är stoltheten? nyfunna styrka?
inte här, inte i mig.
varför känner jag ..
som att jag tappat nyckeln till mitt enda hem?
kontrollen, är den borta?
har jag tappat den.. borta.
har jag blivit svag?
och vart är mina straff?
jag borde inte få gå här, ostraffad.
straff ska du ha, straff ska jag ha.
jag borde..

fan mina tankar är sjuka.
jag vill inte vara sjuk .. i huvudet.
operera bort mig.

--------------------------------------------------  + -

vart är mitt straff? ..
när kommer det.
STRAFFA.

fan sluta.

ständigt krig. huvudet är en salig röra. salig jävla mess.
peace
                                                                                                                   snälla..