min tur.
igår igår igååår, vare bio, baksmällan! den avr rolig den, haha! åh så himla typisk, film! :P
min mage är svullen, jättemkt svullen och jag sitter och tänker på varför, hur det kunde bli sådär/här. och det är väl klart att det varit i mina tankar, det där nedra lilla ordet "varför?" det gillar att ligga där i mitt arma huvud och gnaga. men nu tänker jag lite swischat, inget dykdjup i hjärnan som man de ensamma nätterna har en tendens att göra. inte bara hoppa från kanten, nej ett riktig dyk från 10an, så hjärnan bara splaschas i en enda stor gröt och allt man kan göra är att ligga och plaska runt. värdis, I know.
och nu satt jag här med min mage ige, fick för mig att läsa min gamla blogg, från typ aug -07.
det är så sjukt. i en av mina första dikter jag skrev för ett par år sedan löd sista raden "jag vill inte dö, bara ta en paus". jag skrev att jag ville hamna i koma och bara ta paus från världen ett tag, för att ta nya tag. och nu, i den där bloggen ser jag hur jag bara gick och längtade efter ett stop. jag orkade inte mer, det enda jag såg var röda stoppskyltar men inget INGET stoppade mig förrän jag gick ut där på gatan och blev totalt överkörd. thats my stop.
det efterlängtade stoppet blev en totalkrash, kanske behövlig?
jag stannade både fysiskt och mentalt. jag var ingenting, bara ännu en belast för sjukvården. jag försökte ta mitt liv utan att veta det. dem kämpade för att återuppliva ett överkört barn vars kropp var det enda de kunde se. tejpa ihop såren som orsakade de intre blödningarna som aldrig tog slut. sy ihop min halverade hjärna och få tillbaka synen till mina ögon. dem kämpade och slet, jag öppnade ögonen till den värld jag försökt gått ifrån. jag blundade och öppnade dem igen. samma värld, men med ett nytt perspektiv.
det var länge sen nu. snart ett halvt år sen. snart 4månader sen jag började leva, med mitt nya perspektiv.
men ett av stygnen i min kropp tycks ha gått upp. men det är mitt jobb nu, min tur att sy.
min mage är svullen, jättemkt svullen och jag sitter och tänker på varför, hur det kunde bli sådär/här. och det är väl klart att det varit i mina tankar, det där nedra lilla ordet "varför?" det gillar att ligga där i mitt arma huvud och gnaga. men nu tänker jag lite swischat, inget dykdjup i hjärnan som man de ensamma nätterna har en tendens att göra. inte bara hoppa från kanten, nej ett riktig dyk från 10an, så hjärnan bara splaschas i en enda stor gröt och allt man kan göra är att ligga och plaska runt. värdis, I know.
och nu satt jag här med min mage ige, fick för mig att läsa min gamla blogg, från typ aug -07.
det är så sjukt. i en av mina första dikter jag skrev för ett par år sedan löd sista raden "jag vill inte dö, bara ta en paus". jag skrev att jag ville hamna i koma och bara ta paus från världen ett tag, för att ta nya tag. och nu, i den där bloggen ser jag hur jag bara gick och längtade efter ett stop. jag orkade inte mer, det enda jag såg var röda stoppskyltar men inget INGET stoppade mig förrän jag gick ut där på gatan och blev totalt överkörd. thats my stop.
det efterlängtade stoppet blev en totalkrash, kanske behövlig?
jag stannade både fysiskt och mentalt. jag var ingenting, bara ännu en belast för sjukvården. jag försökte ta mitt liv utan att veta det. dem kämpade för att återuppliva ett överkört barn vars kropp var det enda de kunde se. tejpa ihop såren som orsakade de intre blödningarna som aldrig tog slut. sy ihop min halverade hjärna och få tillbaka synen till mina ögon. dem kämpade och slet, jag öppnade ögonen till den värld jag försökt gått ifrån. jag blundade och öppnade dem igen. samma värld, men med ett nytt perspektiv.
det var länge sen nu. snart ett halvt år sen. snart 4månader sen jag började leva, med mitt nya perspektiv.
men ett av stygnen i min kropp tycks ha gått upp. men det är mitt jobb nu, min tur att sy.
släpp mig fri.
Släpp mig fri låt mig flyga från det här,
låt mig ta mig iväg och slippa det här.
Jag orkar inte längre jag vill ta mig härifrån,
vill sväva som fågeln fri bland moln...
Jag hör röster i mitt huvud som säger ordna allt.
Värmen kom men återgick sedan till att bli kall,
men när vinden kommer, kommer den förändra allt,
tiden bara kommer men det blir väl ingen ändring
jag ser mig själv i spegeln men då ser jag en främling
jag kan sväva högt men sjunka lågt
till alla er ja säger förlåt
jag stannar nu och tänker till
men ingenting blir som jag vill...
Släpp mig fri låt mig flyga från det här. (kom igen, kom igen)
Låt mig ta mig iväg och slippa det här. (låt mig!)
Jag orkar inte längre jag vill ta mig härifrån,
vill sväva som fågeln fri bland moln... (jag vill va fri)
voice.
många uppmaningar, tips och sänkningar. rösterna skiljer sig från hörn till hörn, men dem slutar inte höras. dem skriker i mina öron om nätterena, på dagarna. ensamna stunder vrider dem sönder mina öron. att stänga av vore lättast, men då stänger jag bara in dem i mitt redan fullproppade huvud. snart sprängs det. snart. arma öron.
jag försöker lyssna efter dem som skriker på mig, dem som har ngt bra att säga. men jag hör bara dem som skriker sitt gällaste skrik i en påslagen microfon på min axel.
* det är svårt att urskilja rösterna.
* man känner sig så förbannat liten och svag i havet
* jag sträcker mig efter repnutten som ständit dras ifrån mig.
you did my truth.., hard.
It's time for makeup
Perfect smile
Then why do these tears come at night?
People can take everything away from you
But they can never take away your truth
But the question is..
Can you handle mine?
Perfect smile
Then why do these tears come at night?
People can take everything away from you
But they can never take away your truth
But the question is..
Can you handle mine?
While deep inside you're bleeding
måste säga att det börjar bli rätt kul att gå till kylsåpet. bara öppna och gå därifrån. lite skrattretande att höra dig gå dit 2sek efter. alltid.
eller ser att man står och håller på med ngt i köket, känna dina blickar och ditt närmande bakom axeln. suck.
denna kontroll.. back, lr bara aldrig försvunnen?
--------------------------------------------------
Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna runaway?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life
------------------------
det är inte hur man har det,
det är hur man tar det.
shape up. du är van. van, så van. du kan det här, det har du alltid gjort.
inget är nytt, inget är svårare eller hårdare.
du kan slå ner det, känslan och hatet. oron och rädslan.
det är nu det är som bäst, det är nu det borde vara som lättast.
din svåra tid har varit.. den är över.
den är en sån jävla forn historia. live your life, and do it well.
med glädje, för det är ju det du känner.
inte sorg och rädsla.
kärlek och gl´ädje. det är vad du känner. det är vad jag känner.
eller ser att man står och håller på med ngt i köket, känna dina blickar och ditt närmande bakom axeln. suck.
denna kontroll.. back, lr bara aldrig försvunnen?
--------------------------------------------------
Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna runaway?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life
------------------------
det är inte hur man har det,
det är hur man tar det.
shape up. du är van. van, så van. du kan det här, det har du alltid gjort.
inget är nytt, inget är svårare eller hårdare.
du kan slå ner det, känslan och hatet. oron och rädslan.
det är nu det är som bäst, det är nu det borde vara som lättast.
din svåra tid har varit.. den är över.
den är en sån jävla forn historia. live your life, and do it well.
med glädje, för det är ju det du känner.
inte sorg och rädsla.
kärlek och gl´ädje. det är vad du känner. det är vad jag känner.
dagens!
skillnaden mellan stenhård disiplin och tappad kontroll är nog rätt hårfin.
eller är det den hårda disiplinen som blir för hård och bidrar till en tappad kontroll?
det har jag tänkt på idag. vad mina handligar egentligen beror/-de på,.
annars hare varit matning av hästar , fast de snikna jäklarna gillade inte korven som jag så snällt gav d3em, ELLER knäckebrödet. gilalr inte hästar knäckebröd? eller är de dem nedra ankorna som gillar det kanske ?
men ruttna äppelbitar och morötter, det gick minsann bra!
jag kände mgi så fri.
bara skogen och jag.
det kändes bra - jag kunde.
jag trodde inte att jag kunde, för jag borde inte kunna. jag ahr inte den fysiken, nu.
så egentligen.. men sen kom jag på att den där järnviljan. man kan om man vill.
jag kan om jag vill.
diciplin, vilja, tvång. kalla det vad man vill. den är bra om man använder den rätt.
ingen prestationsångest behöver vara där mer,
men jag tror den har bytts ut,
men annan ångest.
ångest som ångest. eller?
eller är det den hårda disiplinen som blir för hård och bidrar till en tappad kontroll?
det har jag tänkt på idag. vad mina handligar egentligen beror/-de på,.
annars hare varit matning av hästar , fast de snikna jäklarna gillade inte korven som jag så snällt gav d3em, ELLER knäckebrödet. gilalr inte hästar knäckebröd? eller är de dem nedra ankorna som gillar det kanske ?
men ruttna äppelbitar och morötter, det gick minsann bra!
jag kände mgi så fri.
bara skogen och jag.
det kändes bra - jag kunde.
jag trodde inte att jag kunde, för jag borde inte kunna. jag ahr inte den fysiken, nu.
så egentligen.. men sen kom jag på att den där järnviljan. man kan om man vill.
jag kan om jag vill.
diciplin, vilja, tvång. kalla det vad man vill. den är bra om man använder den rätt.
ingen prestationsångest behöver vara där mer,
men jag tror den har bytts ut,
men annan ångest.
ångest som ångest. eller?
jag vänder aldrig helt om,
det där var vad du skrev till mig när du gjort mig besviken, fruktansvärt besviken
"(..)jag har svikit dig, jag vet! Jag vet inte hur jag ska göra för att reparera det.. Men viljan att reparera finns, hjälp mig att använda den!". för ngt år sen...
viljan finns här med, nu, det ska du veta.
jag kan säga lite mer än "jävla larv" nu, forhoppninhsvis.
trött på natten, som var min dag.
med påsar under ögonen som avslöjar mina ord,
försöker jag förbrilt ta hjälp av den kartas innehåll ,
vars yttryck jag inte gillar. men vars effekt jag så sorgset
är beroende av.
jag ritar mig ett eget moln, som jag med suddig blick
ser som mjukt och rosa, men kroppen påminner mig
om mitt underlags taggiga kvistar.
ack du arma kropp. sök upp dig din ro och ..SOV!!
a walking disaster
himla golv. jag vill bara spotta på det, men då kmr jag bara halka och strutta ännu hårdare i det.
ajaaaah, inte mkt att göra åt. idag blev helt enkelt en..golvdag!
efter golvet på nästan 9h, vart det promedad i 1h, med mamma.
prat prat om tomorroooow. inte prata, bara lyssna. kan kortfatta det med 2ord, men det vill jag inte.
jag har lyssnat, men min viljan är inte din lag, inte längre. jag vet inte om jag ska lita på att du vet vad som är bäst för mig. inte för att jag heller kanske vet det. men ge det lite tid, snälla. ge mig lite tid, för jag vill ge det tid. jag har alltid givit dig tid, en massa himla tid. tid tid tid tid tiiiid.
"du kan omöjligt orka"
- well.. jag har inte så mkt val just för tillfället.
jag orkar, för att jag vill.
allt handlar om vilja.
wave goodbye to all,
as I fall.
a walking disaster
as far as I can tell
It's just voices in my head
Im I talking to myself?
'cause I don't know what i just said.
a walking disaster.
i will let you know, varför vi fortsatte leva bakom stängda dörrar.
varför vi var så rädda för ett agerande.
knowing me, knowing you.
It's the best I can do
Mem'ries, good days, bad days
They'll be with me always
In these old familiar rooms
Children would play
Now there's only emptiness
Nothing to say
Knowing me, knowing you, ahaaa
ute.
*andra sidan dörren*
- hallå, du mår pyton där inne lr?
- nejdå, det är lungt med mig..
- aha.. ha. det där oförklariga.
- vadå?
- ja, vi vanliga människor har ju lite svårt att förstå det där.
- hur menar du?
- ja, vi andra brukar ju må dåligt när vi spyr.
såklart jag mått bättre, det förstår du väl. men jag har ändrat inställning, jag har stängt av. du lärde mig. "vi andra vanliga" snälla, säg inte sådär. jag är som alla andra, som ni andra. jag är precis som du, vanlig. men jag utvecklade ngt som satte sig i psyket. jag formades mitt framför dina ögon, men du såg inte, vet du varför? precis, du gjorde samma sak som jag sen gjorde, som jag gör nu, su stängde av. du gick där hemma, du mådde inte bra. mamma stod för tårarna och du vände blicken inåt, du såg inte, du ville inte. vi skrek på varandra, varje dag.
jag kmr ihåg den där kvällen, så väl. en vecka efter att det offenliggjorts, för lillebror, som jag fick framföra. du blev utslängd. det gick fort, som allt annat. sen var det min tur. jag tänke gå till dig. första gången jag kände mig svag, allt jag ville var att slänga mig i din famn. jag satt bakom garaget i 1h, grät gjorde jag och laddade. jag laddade i 1h inför mitt planerande att slänga mig i din famn och krama dig. men jag visste inte om jag skulle våga, dels för att du aldrig sätt mig svag, gråta mer än utav ilska. och en kram, den kontakten hade aldrig funnits.
1h senare stod jag utanför dörren där du var inne. hon hade ringt dig, du visste att jag var påväg. du öppnade dörren, mina tårar avtog och jag skulle slänga mig i din famn, men den var stängd. du bjöd på te. jag minns så väl vad du sa den kvällen. och det var inte det jag hoppats på.
nu har du sätt mig svag, svagare än svagast. och du har öppnat dig. jag har gråtit med din hand under mitt huvud. jag har kramat dig. 18år fyllda och jag fick min.. pappa.
du lärde mig hur man stänger ute, jag vill inte stänga dig ute.
men ser du inte hur lika vi är?, jag är precis som du, pappa.
gågågå.
jag vet inte, vissa skulle nog kalla det att undvika. gå bort från sina problem. göra om samma tabbe och stänga av, för att sen överrösas med allt igen, inte palla trycket och falla.
men det är svårt när det är så få som förstår, man orkar inte förklara.
friskförklarad? utskriven. ute i livet. det där som tärde på så många, men som ingen förstod - det är över nu. happyface and smile, nu ska allt vara bra. det är ju det jag har sagt. så då kan man glömma det där, det man inte förstod men den som man ändå tkt var jobbigt och förstod att man kanske behövde en hjälpande hand, att man hade det lite halvknappligt med livet, det var jobbigt helt enkelt. men den där oförståerliga saken som gav en konstig känsla, den ska ju vara över nu, den är över. men nopp. tiden efter är den allra jobbigaste. svårt att se, eftersom att det just inte syns.
ångest syns inte, den dödar inte, men den känns, skadar och gör ont. men på insidan, ingen ser om man inte låter någon se. jag borde nog ha ångest mest hela tiden nu. men jag orkar inte. det är det ingen förstår.
helg :) <3
härlig helg och dag kan jag säga, minst sagt!
jag har haft det så bra och varit så glad. ångesten har inte varit alltför angelägen. dessutom har jag varit för glad för att den ska få förstöra, det vill jag helt enkelt inte. när man mår såhär är det lättare att bekämpa den, hålla den utanför och putta iväg den från att påverka vardagen och ens liv.
igår vare en dag på stan, en mysig en. :)
idag vare sol och bad, + ett varmt välkomnande till A som är back in sthlm!
& uppdaterande i boken ikväll.
<3
sträcker mig mot framtiden.
"du säg var är du nu
när jag behöver en hjälpande hand
du fanns där förut men var är du nu
när jag som mest behöver ditt stöd
säg var är du nu"
det struntar jag i, din hand. jag har dem händer jag behöver, eller jag har mer händer än jag kan greppa, mer händer än vad jag egentligen förtjänar. men nu är det slut. slut med hjälp. nu är jag stark. nu har jag kommit förbi den där svaga perioden. nu ska jag stå på egna ben, hålla min egna hand. greppa mitt liv, .. med egna händer.
det är inte hur man har det,
utan hur man tar det.
punkt.
"Varma minnen från en svunnen tid
jag ler när jag minns hur det var
Vi trodde att vi visste allt
och att vi redan hade funnit alla svar
Åren dom gick och nu sitter jag här
tio år äldre med facit i hand
Och visst får jag erkänna att inte ens jag
har undgått att formas utav tidens tand
Ej fullt lika rastlös ej lika naiv
idag ser jag världen ur ett nytt perspektiv
Av den rastlösa människa som en gång var jag
har mycket förändrats från då till idag"
då är då, nu är nu.
minnen ligger en varmt om hjärtat. likaså bra som dåliga. och jag gillar och föraktar, men det spelar ingen roll, dem finns där. minnen är bra. men nu tar vi stora kliv in i framtiden. jag har slutat stå och stampa i min grop. jag klättrar. klättrar ur gropen till stigen, min nya, oupptrampande stig.
min framtid.
dagens dag.
hemma!
och väntar.
seeegisar. blir själby ikväll.
varit på landet idag också, hihi. haft det bra.
älskling. <3
en trött älskling tror jag minsann, men det gör inget. det får man vara!
men denna trötter får mig att må bra, så det gör inget. jag behöver bara titta. behöver inget gensvar i form av ngt "återtittande" lr vad man nu säger! haha.. :P
tog en promenad och skulle kolla mitt lokalsinne. och som befarat existerar det inte.. fortfarande.
men jag fick klappa lite hästar i varje fall!, hehe! så fina djur.
storebror har fixat cider till mig, en hel låda. som jag gjorde en förfrågan av i sömnen, sömntabletter är farliga, minst sagt.
men sömnproblemen is back, så inte så mkt att göra åt saken, tyvärr.. slänga bort mobil och allt vad saker och ting heter när jag svalt det där lilla.. pillret. ush måste sluta.
skääälbyyy nääästaaa!
mitt stand-in sälskap!
acceptera och härda ut.
skam den som ger sig. eller vad säger man?
det här var sista gången, sista sista sista.
men vad ska jag görA? jag kan ju inte hjälpa..
eller ?
jag vill jag vill jag vill, räcker inte det?
måste jag backa 15år för att ta ett steg om året för att bearbeta allt? för att KANSKE lyckas snurra ut knuten som består av en knop jag aldrig förr sätt? jag kmr ju ligga med fötterna på rullatorn innan den tiden är kommen.
acceptera och härda ut..
nej vafan. jag orkar inte mer och jag kan verkligen inte acceptera det.
jag vet att dåliga tider och stunder alltid kmr finnas där, de går inte att undvika. helt enkelt.
men jag vill inte le längre bara för att lura. bara "för att".
men jag ska le när jag är glad, och jag ska ta vara på dem glada stunderna.
för att orka med de jobbiga. och jag ska känna smärtan i de jobbiga, för att kunna uppskatta de goda och lyckliga, de glada.
crap.
tyvärr, nu går jag in..
jag vet pappa, förlåt. men jag kan inte säga, jag vill inte att du ska se. jag vill inte göra dig orolig.
känner uppstötningarna, sitter här med ngn hink-liknande grej.
halsen har inget lock, den är öppen.
öh. nu kom det. fan.
igen.
gå då gå, så jag kan springa in. in i mitt rum fyllt med ångest.
jag vill inte spy här, framför datorn. inte i denna lilla hink. inte med dig här.
du kmr bli orolig. springer.
aj, igen. nu börjar det.
jag som hade en så bra dag.
aj.
jag vet pappa, förlåt. men jag kan inte säga, jag vill inte att du ska se. jag vill inte göra dig orolig.
känner uppstötningarna, sitter här med ngn hink-liknande grej.
halsen har inget lock, den är öppen.
öh. nu kom det. fan.
igen.
gå då gå, så jag kan springa in. in i mitt rum fyllt med ångest.
jag vill inte spy här, framför datorn. inte i denna lilla hink. inte med dig här.
du kmr bli orolig. springer.
aj, igen. nu börjar det.
jag som hade en så bra dag.
aj.
2 små frågande killar.
on tha hemgång från v-by.
2 småkillar.
- halåååååå, vad heter du??
*drar ner byxorna på den ena*
gosh. diverse frågor på kort tid. snabba sig på med svaren!
- vem är du kär i?
- vem pratar du i tlfn med?
- vem är snyggast?
- vilken klass går du i?
- visst är jag snygg?
----
- är du otrogen?
- varför inte?
- vill du ha barn?
- hur gör man?
******hahahah det bästa******
- hur lång tid tar det?
- hur länge måste man ha sin .. instoppad?
- vad ska man göra under tiden? dansa?
- vad ska man tänka på när de där spermierna(?) håller på?
- varför gör det så ont på tjejer, när alla killar säger att det är mest skönt? spermierna kmr ju in, du kmr få ont i magen.
sen spyr man ju upp barnet, aj.
- nu måste vi gå. *viskar* han är kär i dig.
2 småkillar.
- halåååååå, vad heter du??
*drar ner byxorna på den ena*
gosh. diverse frågor på kort tid. snabba sig på med svaren!
- vem är du kär i?
- vem pratar du i tlfn med?
- vem är snyggast?
- vilken klass går du i?
- visst är jag snygg?
----
- är du otrogen?
- varför inte?
- vill du ha barn?
- hur gör man?
******hahahah det bästa******
- hur lång tid tar det?
- hur länge måste man ha sin .. instoppad?
- vad ska man göra under tiden? dansa?
- vad ska man tänka på när de där spermierna(?) håller på?
- varför gör det så ont på tjejer, när alla killar säger att det är mest skönt? spermierna kmr ju in, du kmr få ont i magen.
sen spyr man ju upp barnet, aj.
- nu måste vi gå. *viskar* han är kär i dig.
midsommar mm.
himla midsommarafton. jag måste shape up, på riktigt.
men det är alltid när jag säger sådär, när jag tror att jag bestämt mig en gång för alla som det går heeelt åt andra hållet, varför då? för att man fokuserar så himla mkt på det man ska göra, på det man inte får göra, att jag måste göra det jag alltid gör - det motsatta. det jag egentligen inte får, det förbjudna.
så vad ska jag säga?
- jag ska sluta kämpa.
känns lite väl motsägelsefullt och risky att säga sådär.. så det vill jag inte.
jag ska kämpa, keep up the good fight. hmpf.
det handlar om vilja, right?
att vilja något tillräckligt mycket.
jag ville bli frisk. därför gav jag mig fan på det, och blev det. men bara till det stadioum så jag fick som jag ville - att komma ut. jag måste vilja mer, fullfölja till 100%. och nu när den här lilla extra grejen kommit in i fighten måste jag vilja ännu mer. jag måste sluta ha så många bollar i luften, samtidigt. lära mig att fullfölja ända fram, inte bara till 99,9%. det är typiskt dåligt.
jag saknar att skratta på heltid.
jag är friskförklarad och det ska jag banne mig leva upp till. nu handlar det inte bara om det.
nu handlar det om att hitta det där "må bra". även om det inte uttrycker sig fysiskt, spelar det roll.
det måste jag våga inse nu. det spelar roll.
men det är alltid när jag säger sådär, när jag tror att jag bestämt mig en gång för alla som det går heeelt åt andra hållet, varför då? för att man fokuserar så himla mkt på det man ska göra, på det man inte får göra, att jag måste göra det jag alltid gör - det motsatta. det jag egentligen inte får, det förbjudna.
så vad ska jag säga?
- jag ska sluta kämpa.
känns lite väl motsägelsefullt och risky att säga sådär.. så det vill jag inte.
jag ska kämpa, keep up the good fight. hmpf.
det handlar om vilja, right?
att vilja något tillräckligt mycket.
jag ville bli frisk. därför gav jag mig fan på det, och blev det. men bara till det stadioum så jag fick som jag ville - att komma ut. jag måste vilja mer, fullfölja till 100%. och nu när den här lilla extra grejen kommit in i fighten måste jag vilja ännu mer. jag måste sluta ha så många bollar i luften, samtidigt. lära mig att fullfölja ända fram, inte bara till 99,9%. det är typiskt dåligt.
jag saknar att skratta på heltid.
jag är friskförklarad och det ska jag banne mig leva upp till. nu handlar det inte bara om det.
nu handlar det om att hitta det där "må bra". även om det inte uttrycker sig fysiskt, spelar det roll.
det måste jag våga inse nu. det spelar roll.
resa. då till nu.
juli 2008.
utåt var jag gladare än någonsin. jag härdade ut, men under min lyckligaste vecka utlöste ett sms en känsla jag aldrig kännt, det bubblade över. 17års tid sprang ikapp mig. min insida föll.
augusti 2008.
spenderade den mesta delen av denna månad med en person som fick mig att le och som jag älskade.
jag skrattade och log, men. jag fortsatte falla.
september 2008.
min brorson fyllde 1år. efter kalaset pep telefonerna hett av runtskickande sms. de såg tendenser, de såg mig. jag höll på att bli sjuk, dem sa det. jag nekade.
oktober 2008.
det började bli tydligt, jag avböjde. 13e var mitt sista pass med friidrotten. 14e låg jag på sjukhus.
jag fick en diagnos, lurade läkarna och sjukhuset - gick ner ytterligare 1kg på dem 3dagarna.
pappa visade mig en sida jag aldrig sätt, han brydde sig.
sjukdomen ersatte lyckan och livet, det tog slut.
november 2008.
nu började även jag se. men för blind för att göra något.
lurade allt och alla, ljöd dem upp i ansiktet och smutskastade BUP.
december 2008.
the botten is nådd. tränade och drack te. föll och höll på att förbli stilla. farligt nära döden. mitt hjärta sa nästan stopp, för gott. i 6h på psyk bönfallde jag, försökte rätta upp mina prover, lurade, drev och ljög. jag misslyckades, sängliggande på SÖS.
10dagar med sond, vak 24/7, inte en sekund ensam. än en gång lurade jag sjukhuset och gick ned 1kg, varav det kunnat blivit min död, jag bäddade min egen grav. jag förstörde min tarm pga en lögn och pokerface.
22dec, inlagd på capio anorexicenter i upplands väsby.
januari 2009.
började äta, förflyttades med rullstol. kunde inte sluta träna, låst toalett och nära till låst rum.
fick behandlare men förblev tyst.
tänkte ut en plan och påbörjade den.
februari 2009.
av med rullstolen. fick för mig att tatuera mig. nekades på grund av mitt tillstånd. än en gång hymlade jag och fick min tatuering, instängd bakom låsta dörrar tog jag mig ut. sjuk, nytatuerad och nöjd. ställd mot väggen av mina behandlare, resten av min tid på enheten fick jag gå med långarmad tröja, det gjorde inget. i was marked for life.
mina permissioner tog grund.
mars 2009.
min plan fungerade, jag spelade och blev utskriven. dem drog mig mot dagvården och gjorde allt för att släpa mig dit, jag slet mig loss och sprang åt andra hållet. ute, fri. men fortfarande fången och fast.
den som var mest blåögd mot mitt spel var jag själv. naiv.
april 2009.
festandet var i full gång. skola, yoga och simning stod på schemat. jag kände mig frisk.
åkte till fjällen och föll. ett steg fram och två bak.
festen fortsatte.
maj 2008.
skivor och spyor upp över öronen.
jag hittade kärleken, som jag gav mitt hjärta medan jag krossade 3 andras. nice move, inte bra.
ett sjukhusbesök med övernattning, fortsatta timmar liggandes på golvet i badrumet, och fortsatta skivor och ett jävla festande.
juni 2009.
utspring, mottagningar och slutskivor. brollop och nycklar till nya huset.
hör står vi idag. och nu ligger jag på golvet, igen.
