backtolife

vi är lika vi. det ser jag mer och mer nu, pappa.
i mån om att få hjälpa, tar vi på oss ansvar utan att direkt tänka vad de egentligen innebär, vad de kräver av oss, vad vi kräver av oss själva eller vilka eventuella konsekvenser som vi kan komma att ta del av..
sömnen är som bortblåst, för oss båda. värre än på länge. vi ligger där och snurrar, tänker.
min sömnlöshet präglas på en rädsla djupt där inne, du ligger och tänker hela nätterna.
en känsla ingen kan sudda bort, en oro inga sömntabletter kan knäcka, en rädsla ingen behandling kan dräpa, livserfarenheter ingen kan ta ifrån oss.
vi 'klagar' på sömnlösa nätter, att vi inte kan sova. jag tror vi egentligen inte tillåter oss. av ren och skär rädsla att missa något. vi tar på oss ansvar och vill vara där hela tiden, 24/7.
om vi somnar och ngt händer, som vi missar. vad händer då, vi skulle lägga skulden på oss själva.
vi vet vad det innebär att missa en liten pusselbit i det stora hela. bilden kan ändras radikalt och fel beslut kan tas. våra kroppar skriker efter sömn, men vi lyssnar inte. vi kan stänga av, visa fasader vi inte tillåter någon bryta. ibland spricker det, men inte till den grad att vi tappar allt.

vi 'är lika, jag känner dig nu.
genom mig.