BUP
idag har jag varit på bup. igår visste jag att det var "dagen innan vägning", så jag verkligen kämpade. på kvällen tog jag det jag hade som jag visste att jag kunde få i mig - läkerol, och tuggummi. åt läkerol utav bara h***te! lite kalorier måste de ju ha ...
senare på kvällen skulle jag duscha, men vad händer - jag spyr! vadå SPYR!? det gör man bara inte dagen INNAN VÄGNING!!
och det kan jag ju inte gärna säga att jag gjorde, för då tror de att jag spyr upp all mat i "valiga fall" - med flit. men jag ville ju inte, jag spyr inte upp ngn mat själv.
men okej, inte mkt att göra åt saken - jag la mig. inga sömntabletter = ingen sömn.
vägde mig imorse bara för lite uppsikt ..
CRAP CRAP CRAP, PANIK, PANIK, ÅNGEST! jag hade gått ner. så jävla orättvist, jag hade ju gjort framsteg under veckan, jag hade ju försökt, så kom det där igår kväll..
jag ville ju så gärna visa resultat.. så jag drack och jag satte på mig kläder, mängder. närmast kroppen, tunga halsband, 3lager tröjor och två par byxor (ett par tunga jeans). iväg till bup.
första mötet kl10, psykolog. hata. henne. hon tryckte verkligen ned mig, kunde inte se mina framsteg. hur mkt jag än försöker är det aldrig tillräckligt. det enda hon kan se är det jag inte gör rätt, mina fel, mina brister.
4e gången hon sitter nu i 45min och berättar mina fel och säger 7000ggr "du måste äta mer" "detd u äter är för lite" *löjligt leende* "du vet ju att det är alldeles för lite" (nehee?! det visste jag inte .. vafan det är väl det enda jag på riktigt vet!)
jag grät i ren irritation och ilska!
nästa möte, kl 11, psykiatriker/doktor. direkt på - vägning. jag behövde inte ta av så mycket kläder, trotts detta lite mindre än förra veckan.. MEN hjärtat slog snabbare, = resultat på framsteg! YES.
hon såg mina framsteg, hon uppmärksammade det jag ahde lyckats med. hon kunde glädjas av det jag faktiskt gjort rätt. hon fick mig att förstå att jag gjort ngt rätt. så mycket bättre än den andra, åh.
hon sa; "jag blir så glad. förra veckan slog ditt hjärta så sakta att jag övervägde att skicka in dig till akuten, din puls gjorde inte saken bättre. jag kunde inte ta dig på mitt ansvar. du kunde ha dött. nu ser jag att det iaf är påväg åt rätt håll, så jag tror jag kan hjälpa dig nu". varför säger hon det NU?! ...
jag har gått runt i en vecka och "kunnat dött" ..
men det kanske var lika bra att få höra det, för jag verkar ju inte kunna inse allvaret. eller jag gör ju det, egentligen. men en del av mig vill bara skrika "LÅT MIG VARA!"...
..nu gäller det att jag skärper mig, nu vet jag det.. igen.
senare på kvällen skulle jag duscha, men vad händer - jag spyr! vadå SPYR!? det gör man bara inte dagen INNAN VÄGNING!!
och det kan jag ju inte gärna säga att jag gjorde, för då tror de att jag spyr upp all mat i "valiga fall" - med flit. men jag ville ju inte, jag spyr inte upp ngn mat själv.
men okej, inte mkt att göra åt saken - jag la mig. inga sömntabletter = ingen sömn.
vägde mig imorse bara för lite uppsikt ..
CRAP CRAP CRAP, PANIK, PANIK, ÅNGEST! jag hade gått ner. så jävla orättvist, jag hade ju gjort framsteg under veckan, jag hade ju försökt, så kom det där igår kväll..
jag ville ju så gärna visa resultat.. så jag drack och jag satte på mig kläder, mängder. närmast kroppen, tunga halsband, 3lager tröjor och två par byxor (ett par tunga jeans). iväg till bup.
första mötet kl10, psykolog. hata. henne. hon tryckte verkligen ned mig, kunde inte se mina framsteg. hur mkt jag än försöker är det aldrig tillräckligt. det enda hon kan se är det jag inte gör rätt, mina fel, mina brister.
4e gången hon sitter nu i 45min och berättar mina fel och säger 7000ggr "du måste äta mer" "detd u äter är för lite" *löjligt leende* "du vet ju att det är alldeles för lite" (nehee?! det visste jag inte .. vafan det är väl det enda jag på riktigt vet!)
jag grät i ren irritation och ilska!
nästa möte, kl 11, psykiatriker/doktor. direkt på - vägning. jag behövde inte ta av så mycket kläder, trotts detta lite mindre än förra veckan.. MEN hjärtat slog snabbare, = resultat på framsteg! YES.
hon såg mina framsteg, hon uppmärksammade det jag ahde lyckats med. hon kunde glädjas av det jag faktiskt gjort rätt. hon fick mig att förstå att jag gjort ngt rätt. så mycket bättre än den andra, åh.
hon sa; "jag blir så glad. förra veckan slog ditt hjärta så sakta att jag övervägde att skicka in dig till akuten, din puls gjorde inte saken bättre. jag kunde inte ta dig på mitt ansvar. du kunde ha dött. nu ser jag att det iaf är påväg åt rätt håll, så jag tror jag kan hjälpa dig nu". varför säger hon det NU?! ...
jag har gått runt i en vecka och "kunnat dött" ..
men det kanske var lika bra att få höra det, för jag verkar ju inte kunna inse allvaret. eller jag gör ju det, egentligen. men en del av mig vill bara skrika "LÅT MIG VARA!"...
..nu gäller det att jag skärper mig, nu vet jag det.. igen.
Kommentarer
Postat av: nicole
Den första människan vet inte vilken otrolig drivkraft du har när du verkligen bestämmer dig för någonting, men den andra, den såg! Och det är precis det du måste gå efter, och tänka på; Det finns de som ser att du kommer att lyckas!!! För det vet du och jag, och alla andra, att du kan!!! Det som hände igår kväll var en engångsföreteelse, sånt händer ibland, men du är på den rätta vägen, och så kommer det att förbli!
Postat av: Rebecka
älsklingen, du får inte promenera så mycket tror jag.. för varje promenad, en till tugga i så fall :) du kan göra ett litet utbyte där
Trackback
