backtolife

Get me started in our time, your visions will rise
Get me started, it’s alright, your problems will die




Always cold news from you, insecure, anxious and small
You were trying to be another someone, which was your fall

Now you have to get yourself straight, hold the line

you’re out of line
hurry
stop your crying
hurry home



Again and again, failure is a part of life
Make it right

det var inte jag som blåste åt fel håll. det var inte jag som sa åt vinden att vända.
jag ahde inte allt, men jag trodde det.
nu har jag allt, men kan inte riktigt nå det.



men ja, du kasnke har rätt. jag har bäddat min säng, och så får jag ligga.
ingen tanke går i dem banorna att jag kan bli arg, orolig, ..besviken.
jag får inte ens använda ordet. jag får inte vara så ofärskämd, jag är ju sjuk. så som jag fått människor runt om mig att må, hur jag har glappat deras liv, hettat upp oron till max. där jag ligger och skriker efter hjälp, i en kropp som ingen kan nå. med kniven hårt mot halsen, i ett rum omringat av plexiglas.
hur kan jag då ens ta ett andetag för att fullfölja en mening om att jag är besviken eller arg. att ngt en annan människa gjort kan ha skrämt mig. hur ska jag kunna känna dem känslorna mot folk som gjort och offrat så mkt för mig? hur ska jag någonsin lyckas visa tacksamhet, inte precis genom ilska.

jag är jag. för tillfället drar jag runt på en sjukdom. ungefär som ett brutet ben, bara det att benet inte går att tyda. det sitter där ingen kan se det, i en form ingen någonsin sätt. det borde inte finnas där, den fyller ingen funktion, så vad är det som ska läka?

men jag är bara en vanlig människa, jag. precis som du.

.. allt bra måste ju inte sluta bra.
helgen avr planerad. den skulle bli bra. fredagen började lite halvknackigt, men jag stod på bena.
kvällen blev lite värre. och mamma kom och hämtade hem mig på kvällen. hög feber och massa annat skrutt.
lördagen låg jag i sängen hela dagen vilket slutade på akuten.
insatt i ett desinfekterat rum, alla som kom in var tvungna att ha mask för munnen. även jag.
så där satt man, kände sig inte alls som ett spöke..

var arg och ville springa därifrån. kom hem natten till första november. tack&lov.
..det var inte svinis. peeew.
vad var det då?
ja, det vet dem inte.
neheee.
alltid ska det vara ngt. men jag är glad att bara få vara hemma igen. :)

LoVe sov, jag sprang runt.
och försökt uppdatera en tlfn i typ hundra år.
mötte på far min i hallen, som de flesta nätter.
han upp för att äta, jag upp för att göra annat än att ligga i sängen och titta.

konstigt det där.
hon äter när jag inte ser, han har börjat äta på nätterna.
när ska man äta?
wierd.

nu är han vaken (lagom till sitt favvo natt-program), och jag har sprungit runt klart, tror jag.
uppdaterat mobiler är jag definitivt klar med.
pappa  gör nog ett försök till att sova snart igen.
stackarn.. :(
vi får fortsätta knarka sömnisar tsm.. !

nu vare ngn som närmade sig kylen igen. pappa, sova nu?

jag trodde jag visste vad pain var. jag trodde att jag fått det klargjort.
jag trodde det var fel på mig.
jag f'ällde inte en tår och blev imun mot känslan av att ha ont.

blod, svett och tårar är inte för mig att ha ont.
men att sakta ätas upp inifrån det är för mig, att ha ont.

allt jag någonsin brunnit för. allt jag gett mitt allt i. allt jag kämpat 110% för. allt jag byggt upp mitt liv på.

varför försvann det? varför kastade jag bort det? var det meningen att det skulle rinna ut i sanden?

meningen att jag skulle skaffa mig ett nytt liv? vidga mina vyer och se ngt nytt?

jag ville inte det. jag ville inte att allt skulle försvinna.

men det gjorde det. och det gör fortfarande så förbannat ont.

tillbaka från enheten.
vad pratar vi om? ångesthantering? vad satt du där och sa egentligen, kan jag inte koncentrera mig?
vad är det som händer.
next time ville han att jag skulle ta med mig ngn..mamma. hm.
jag vill inte. varför vill jag inte?
det tog lång tid att identifiera.. räddsla.
jag hade totalt ratat det ordet och dess innebörd från mitt liv. jag vägrade att någonsin känna det. jag glömde bort hur det kändes, jag vägrade. nu känner jag det och jag förstod inte vad det var.
jag trodde att jag aldrig mer skulle tillåta mig själv att vara rädd, men det är det som hindrar mig nu. när jag insett att det inte bara är en sak jag faktriskt är rädd för, utan många.
jag är så öppen, men samtidigt har jag så många hemlighter. mitt i min öppenhet, gömmer jag mig i mina meningar. mitt framför ögonen blottar jag sanningen, men i en skepnad ingen kan förstå. jag gömmer och visar.
jag är så rädd att jag ska bli avslöjad. att mitt liv ska bli blottat, att ngn vänder mig in och ut oc visar min värsta sida. den lilla som sitter i ett hörn, ett skräcksenarium och ett sönderklippt lakan som skiftat färg. smutsig och ärrad. kryp som slickar såren, härjar i blodet.
jag vill inte belasta. rädd att visa svaghet. rädd att be om hjälp, när ingen kan hjälpa. rädd att förstöra.
jag är rädd.
så rädd.

att misslyckas.

jag log och sa att jag mådde bra.
jag försvann, närapå en övergång.
rörde vid enden av mitt liv. ändå stod jag.



jag var borta, nu är jag tillbaka.
tillbaka till mer än jag hade, mer än jag drömt om.

så vad är det som är så förbaskat svårt.
vill jag tillbaka?
vad är det som fortfarande drar i mig.
vad är det med mig som jag föraktar och hatar så.
annars skulle jag väl inte göra som jag gör?
är jag ovan, rädd, känsla av att förlora.

nu när jag testat hur det är att vara borta,
se ljuset försvinna.
varför, varför,
varför kan jag inte bara låta mig själv leva?